Att kunna komma iväg på lunchen för ett löppass är verkligen lyx. Och idag var det en kanondag att få vara ute på. Soligt och skönt. Det var bara njutning.
Jag sprang nere vid älvfåran. Det är ett stenkast från centrum, men det känns som mil. Det är en idyll. Fågelsång och doft av hägg. Underbart. Ett högst behagligt och njutbart pass.
Men allt var inte underbart. Och det enda jag skriver om det är en fråga: Vill man som ensam kvinna när man är ute och springer i bushen ha kommentaren "Du har en spänstig kropp" när man passerar två främmande män?
En liten besvikelse var också att jag hade trott att jag skulle få se en massa gäss och änder. De är ju så söta att titta på. Men jag såg bara en enda gås med två gässlingar.
Jag var otroligt nöjd när jag kom tillbaka till jobbet. Och pigg!
Löppass nummer två för dagen blev på kvällen och det bästa med det passet var att jag och maken tränade tillsammans. Jag löpandes. Han på rullskidor.
Sanning var nog den att jag sprang lite för långsamt och han åkte lite för fort. Det var mitt snabbaste pass på länge. Men jag njöt verkligen i fulla drag. Underbart att vi kunde träna tillsammans. Kanonkväll!
läs min blogg idag, ang kommentaren du fick - som kvinna ska man tydligen stå ut med att ständigt få sin kropp värderad av andra..????
SvaraRaderaåh, snart kanske vi kan få till en fikadejt i Blge? Jw vill väl springa också men jag hänger inte med er två, får cykla bredvid :)
Tyvärr är ju det som du skriver helt sant på din blogg. Vad kan man göra?
SvaraRaderaDu kan väl cykla med Krister då! :-)