Tävlingsberättelse Loxodonta Borlänge Ultra

Efter gårdagens Loxodonta Borlänge Ultra 6 timmar så fick jag ett meddelande på bloggen som jag faktiskt fick tårar i ögonen av. Jag lägger upp det som ett egen inlägg då det är välskrivet, roligt och rörande. Calle Kalldal stod i går på starten till sin första ultra. Jag kan bara skriva STORT grattis. Väl genomfört!

Mitt först ultralopp - 6 timmar

Jaa, varför skall man inte starta?

Jag var en av dem som startade på lördag förmiddag och jag skall direkt göra klart att jag tillhör inte ultralöparna. Kom väl 6:a nerifrån i prislistan. Jag var där och sprang med min fru vars företag sponsrar, har som bäst sprungit 15 km och är så pass stor i kroppen (bra bit över 100 pannor) att det där med löpning är helt fel sport. Fick dessutom leta reda på löparskorna..

Men vad hände idag? Jo, dels var det helt ok väder.

Det var oerhört trevlig stämning från alla både värstinglöparna och funktionärerna. Det är faktiskt mera armbågar och otrevligare på t ex Lidingöloppet. Det var fantastiskt skönt att se att ultralöparna går de också, i och för sig efter det att de har sprungit 27 varv men ändå.. :-)

Bra service och en hel del bra tips som jag oftast valde att strunta i.

Meeen... När det har gått 3 timmar så misströstar jag, har ont i leder men upptäcker vid en varvning att nu har jag tagit mig 20 km, så långt har jag aldrig rört mig till fots.

Nu går jag in i "walking-mode" och det är lika glada tillrop för det och vips så var det 30 km. Fritt fram att fylla på kroppsförrådet när man passerar varvningen. Både med sånt man borde få i sig och med sånt jag borde ha undvikit inser jag nu...

Nu närmar sig klockan 6 timmar och då av någon anledning får jag bråttom. Det är lite coolare att springa längre än t ex Lidingö 30 km och av någon märklig anledning så skyndar jag mig de sista två varven, trots smärta i leder. När jag passerar varvningen den sista gången så blir det riktigt tokigt. Inte kan man sluta strax under en hel kilometer så nu var det till att bita och ta mig fram så fort det gick under 6 minuter. Det här trodde jag aldrig om mig själv!

Inläggsförfattaren Calle in action på sin första ultra i går! 

Så nu har jag genomfört cirka 36 km. Om jag summer de faktiska omständigheterna:

- Jag har ont på en massa ställen.

- Blåsor på en tå

- Allmänt slut i kroppen

- Frös när jag kom hem, i och med att jag fuskade med duschen där..

- Lite rörig i magen, OM... jag hade tagit ½ vatten och ½ något annat så hade nog blivit bra. Stursk som man är så går man på erkända sportdrycker som Cola, Fanta och kaffe. Med summeringen att det helt enkelt var för mycket sött och för lite vatten.

Men sen kommer det några roliga insikter:

- På mitt jobb cyklar man kanske 36 km, inte springer. Visst moraliskt övertag där när motion skall diskuteras...

- Jag tror att jag kommer att bli bättre på mina 15 km Lidingö. Nu vet jag vad jag kan, minst, och kan intala mig att "jag kan bättre"

- Även om jag har jä...gt ont på sina ställen så snuddar jag vid tanken att försöka mig på 27 varv vilket blir en mara, nästa år. Mest för att matcha min fru som sprang det idag (som hon heller aldrig har sprungit). Men om jag skulle misslyckas och kanske nå 39 km så har jag ändå bättrat mig.

- Sen är det ju lite kaxigt att ha en Ultralopps medalj, den glänser lite extra bland de andra.

Så varför skall man inte starta?

 //Nybörjaren från Ludvika

Lyckliga deltagare med välförtjänta medaljer efter målgång i Loxodonta Borlänge Ultra 6h.

Madeleine, Helen och Calle. Foto: Jonas Meander.