onsdag 27 mars 2013

Koltrasten sjunger i skymningen

Det är två plusgrader. Solen skiner från en blå himmel. Och jag har två timmar ute.

Som vanligt känner jag mig trött, tung och eländig den första timmen. Löpningen känns inte särskilt bra. Men jag är glad ändå. Jag är frisk och jag kan springa.

Tänker på bilderna jag såg i dagens dagstidning. Någon hade redan sett både tussilago och blåsippa. Så jag spanar ivrigt i dikeskanterna! Förgäves..

Det kommer en liten mus upp på plogvallen på ena sidan vägen. Den stannar till och kollar. Kusten klar! Och så springer den ner på vägen. De små benen pinnar på. Den nästan flyger uppför vallen på andra sidan och försvinner in i skogen. Sicken liten sötnos! Den frekvensen skulle man ha på fötterna!

Efter första timmen känns det bättre och löpningen blir ganska njutbar.

Men alldeles för fort sjunker solen ner under horisonten och jag börjar frysa. Trots att jag håller bra fart. Börjar så smått att önska att jag var hemma. Och då! Då dyker underbara maken upp. Han håller ut en flaska med ”godisdryck” genom bilrutan och jag stannar tacksamt och halsar i mig. Gott!

Jag får en liten energiboost och känner mig väl till mods. Och där i skogsdungen jag springer genom hör jag den plötsligt. Koltrasten! Den rogivande och vackra sången ekar i skogen i kvällningen. Underbart. Och jag skulle gladeligen springa dubbelt så långt vilken dag som helst i veckan om jag bara får höra den igen. Koltrastens sång i skymningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar