Jag är glad att det är över

Det fanns anledning till att morgonens löpning kändes tung. Det största skälet är troligen att halva distansen den här mängdveckan, redan avverkades under måndagen och tisdagen. Att delar av gårdagkvällens halvmarapass gick i snabbtempo påverkade ju inte saken till det lättare heller.

Lust, ork, motivation och fysisk status var inte tipp topp klockan 5 i morse. Tvärtom. Jag funderade och funderade och funderade lite mer på hur jag skulle hinna med alla kilometer som står på schemat den här veckan om jag helt frankt skulle krypa ner mellan lakanen igen, men jag kom inte på något smart. Men jag fortsatte ändå att fundera ytterligare när jag väl kommit ut. Det var väl inte förrän efter kanske två kilometer som jag faktiskt förlikade mig med mitt öde.

Kallt var det också. Jag tyckte att jag hade bylsat på mig rejält men icke att det räckte. Kylan kom som vanligt krypande via vänster hand och upp genom handled, underarm, armbåge och upp mot axeln tills hela armen kändes ganska iskall och bortdomnad. Höger var det inge större problem med. Ansiktet där airtrim-masken slutade blev också kallt. Det sved elakt. Jag var tvungen att dra fram buffen och få in den mellan mask-kant och skinn.

Kände mig förövrigt ganska bortdomnad i huvudet också om jag ska vara ärlig. Tröttmössa! Trots att jag la mig före 22 i går kväll!

För att inte nämna att det var halt. Isfläckar förrädiskt dolda under några centimeter nysnö.

Det som var bra med passet var när det var slut. Jag känner mig otroligt seg men hoppas ändå att kvällens löpträning ska kännas lättare och bättre. Det kan bara bli bättre!