torsdag 14 mars 2013

Återuppstånden

Jag måste erkänna att det känns lite .. oroande. Efter att ha dunkat på med otaliga långpass under början på året kände jag att jag var tvungen att jobba lite på farten. Alltså drog jag ner på distanserna och skruvade upp farten. Och det kändes jättebra. Jag blev lugn.

Men sen skulle jag springa lite längre igen och plötsligt ville varken kropp eller knopp liksom vara med. Att ens tänka på att springa längre än två timmar blev jobbigt. Och för den delen att springa överhuvudtaget har blivit jobbigt. Det lustiga är ändå att jag har hållit farten uppe på passen. Kanske till och med ökat. Och det konstiga är att det känns som att ansträngningen är densamma oavsett fart.

I går kväll skulle jag springa ett halvmarapass igen. Första milen med maken. Men benen var blytunga. Andningen ansträngd. Huvudet värkte. Magen likaså. På det mådde jag illa. Och frös som en hund. Ännu ett pass att kämpa sig igenom.

Och tanken formulerade sig sakta men säkert. ”Om jag springer längre kommer jag att frysa ihjäl!

Vi sprang vår gamla milbana, som numer går rakt igenom IKEA-bygget, för att hitta en alternativ ny runda på milen. Och Krister hittade en, inte för rekordtider optimal omväg, ny dragning förbi byggarbetsplatsen. Det mesta blir detsamma men med en liten ”knorr”. Förutom en kort bit på en med lastbilar trafikerad väg, så var den fin. Kan bli en ny favorit kanske.

Fåglarna kvittrade i varje buske och snår. Om det inte varit för kylan som spred sig i min kropp hade jag väl trott på en ny vår. Men temperaturen sjönk med knappt tio grader under tiden vi var ute och sprang så det kändes i alla fall inte som vår.

Men när jag väl bestämt mig för att köra ett avkortat pass kunde jag faktiskt njuta av löpningen.

Fast jag fortsätter att gruva mig för långpassen. När ska jag få till det igen?

1 kommentar:

  1. hm, låter knepigt... hoppas du får ordning på det där. det känns ändå som att långpassen är de pass där du brukar må som allra bäst!

    SvaraRadera