tisdag 26 februari 2013

Vardag igen

Huvudet dunkade och kändes blytungt. Så tungt att hakan hängde ända ner på bröstkorgen och blicken irrade i den grusblandade snön precis framför mina fötter där jag gick till omklädningen i Norra porten. Magont hade jag också. Och trots att solen gömde sig bakom gråa moln stack mig ljuset i ögonen. Det kunde ju omöjligt bli sämre. Det kunde bara bli bättre.

Tio minuter senare var jag ombytt och gps:en färdigsökt. Mötte upp maken utanför porten.

Jag trodde stenhårt på att en timmes löpning skulle göra underverk med min för dagen rätt risiga fysiska status. Den första kilometern kändes som en kamp. Förutom redan nämnda krämpor så var benen stela. Kroppen var ovillig. Huvudet protesterade våldsamt. Jag hade på tungan att tala om för maken att han fick fortsätta ensam. Själv skulle jag vända och långsamt och med möda ta mig tillbaka.

Men men… Jag fortsatte så klart.

Och efter ytterligare halvannan kilometer började det faktiskt kännas bättre.

Behaglig temperatur. Hyfsat underlag. Tempot ökade. Jag blev gladare. Och det blev ganska roligt. Knappa timmen var också en bra tid.

Jag upptäckte till min besvikelse att bastun var avstängd så det blev till att frysa när jag torkade mig efter en varm dusch.

Laxsallad och semla till efterrätt fick avsluta lunchrasten.

Det var roligt så länge det varade för sedan slog huvudvärken och magontet till igen.

2 kommentarer:

  1. men jag tyckte mig minsann läsa någonstans att du VANN ultraintervallerna? du är så blygsam, grattis!!!

    SvaraRadera
  2. Tack! Det gjorde jag. Vann alltså. Ingen annan dam genomförda alla intervallerna..

    SvaraRadera