Upp som en sol

Var uppiggad av söndagens snabbpass och gick ut med en positiv attityd till gårdagens långpass på fyra timmar. Det var visserligen gråmulet men det var skönt löparväder ute. Jag packade löparryggan med diverse smått och gott.

Jag och maken drog iväg utöver mot åkrarna söderut. Första och andra kilometern var i vanlig ordning sega, men sedan kändes det faktiskt lite bättre. Inte jättebra men mycket bättre än det gjort på flera veckor. Vi pratade också om allt möjligt. Den första timmen gick således fort. Ja, tidsmässigt var det ju en timme, men känslan var att det gick fort. Så plötsligt var det dags för våra vägar att skiljas. :-(

Maken vände hemåt och själv vände jag återigen söderut. Ensam.

Sprang ner mot Stora Tuna kyrka och tyckte att det rullade på helt ok. Men det blev lite jobbigare när jag nu fick springa i mina egna tankar. Men den andra timmen förflöt också.

Stora Tuna kyrka i fjärran.

Under tredje timmen började det att ta emot. Ganska fort blev det ganska jobbigt. Då tankade jag i mig min ”energidryck under test” och var övertygad om att benen skulle pinna på bättre igen. Så blev det inte. Det både kändes och gick tyngre och långsammare.

Men som en räddande ängel dök maken upp i bil. Jag blev jätteglad. Inte för att jag återigen tänkte smita den enkla vägen hem – i passagerarsätet, utan mer för att jag fick lite dryck och en hel del pepp. Underbart med stöttning och support.

Sen fortsatte vi återigen åt varsitt håll. Jag kände mig mycket piggare och steget var lätt igen. Ända tills jag råkade kolla på gps:en. Det gick inte snabbare. Det gick långsammare.

Där björkarna susar..

Och det fortsatte i en neråtgående trend hela vägen hem. I Sellnäs fick jag lite vila i väntan på tåget, men inte ens det gav resultat. Jag ”lufsade” hemåt. Stukad men inte knäckt. Det blev fyra timmar. Mission completed!

Lite senare på kvällen, fick jag en specialhälsning via radio. Eller egentligen var det två. Den som kändes ända in i hjärteroten var från maken och fick mig snabbt att inse att löpning är bara löpning. Livet är betydligt mer än så. Men jag fick också en hälsning från Mats Ingels på radio Dalarna. Mats gav mig rådet att för att komma ur formsvackan ska jag träna mer! Yes sir! Det var dagens skratt i alla fall!

Radiohälsningarna.