Ultraintervall 7

Det är ynkligt men jag hade ångest inför intervall 7. Och jag tyckte synd mig själv! Korkat! Det är ju alldeles självvalt. Bara att avbryta när jag vill.

Krister fixar allt på markservicesidan så allt jag behöver göra är att springa! Och hur svårt kan det vara då?

Det var mörkt igen ute och jag drog på mig dubbla reflexer på benen och reflexväst.

Först var jag riktigt stel och farten kändes låg. Men en titt på gps:en sa att jag höll samma tempo som de senaste intervallerna.

Jag kände mig sliten och valde återigen Borlänge ultra banan för att få springa lätt och flackt. Och det var fortfarande fullt med folk både på skridskobanan och rinken. Trots lördagskväll och allt! Har folk inget bättre för sig än att vara ute och motionera?

Ibland kom jag att tänka på Maria Vargen som virtuellt skulle följa mig på den här intervallen. Och jag säger som förut: Visst ger det en viss hjälp att tänka på att någon är med dig i tanken!

När jag kom hem stod maken i dörren och hejade.

Jag kände mig helt slut. Både psykiskt och fysiskt. Jag hade fått kämpa för att hålla farten uppe. Och det ville sig inte bättre än att jag var tvungen att gråta en skvätt. Av utmattning antar jag..

Maken matade mig med pizza och nu! Nu återstår bara en endaste ynka ultraintervall!

Sjunde ultraintervallen klar!