Det som ändå var bra var att han skulle följa med på intervall nummer 6. Det var en tröst och bra med en kanin. Jag hade också fattat lite fel, vilket var bra, och trodde att Annika virtuellt skulle följa med på intervall 6 (och det var egentligen intervall nummer 5) och jag tänkte mig ibland att hon sprang med oss. Det gav faktiskt också lite energi eller åtminstone en viss förströelse.
Och förströelse behöver jag nog. För nu börjar intervallerna på att vara plågsamt jobbiga. Min ultrakompis Hasse, som också springer, försöker peppa mig och han verkar ha en osinlig energi! Själv, har jag just nu svårt att se mig själv springa ytterligare två intervaller innan dygnet är slut!
Nej nej! Vänd tänket Laila! YES! Bara två intervaller kvar. Och den sista klarar man ju alltid. Så egentligen är det ju bara EN kvar!? Eller?
Sjätte ultraintervallen avklarad tillsammans med Krister!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar