Ultraintervall 4

När jag klev ut på farstukvisten insåg jag, med lättnad, att maken hade rätt. Det kändes lättare när det var ljust ute. Fåglarna kvittrade som galningar och staden hade vaknat till liv.

Jag var stel men kände mig ändå ganska pigg. Ändå blev jag förvånad när jag tittade på gps:en efter första kilometern. Det gick betydligt fortare än jag trodde. Kanske att jag redan hade lite hemlängtan? Eller kanske frukosten vid 07 efter tredje intervallen satt som en smäck i benen?

Till skillnad från tredje intervallen då det var tomt på både bilister och gående så var det desto fler ute nu. Folk som promenerade, folk som åkte skridskor, bilar, bussar osv.

Och under alla tio kilometrarna hade jag "Händerna mot himlen" spelandes i mitt huvud. "Tror du att du och jag kommer att minnas den här kvällen? Tror du att du och jag kommer att drömma oss tillbaka?" Jag kommer alltid att minnas och det tror jag nog att Frida också kommer att göra! Frida Södermark med sitt fantastiska lopp på Bislett förra året. Det här är hennes låt! Och visst blir jag piggare av att höra den även om min upplevelse på Bislett inte var den roligaste!

Hittills har jag efter varje intervall duschat, ätit, laddat upp resultat, internetat och sovit. Nu tror jag att jag ska prova att inte sova tills nästa intervall få se om jag har lättare att komma igång.

Och nu är ju hälften av intervallerna sprungna. Det är alltså nerförsbacke hela vägen hem!!! :-D

Och vi har ju såå himla kul!

Mungiporna uppåt efter fjärde ultraintervallen.