Skadad

Jag tänker på det varje gång jag tycker att det är tråkigt. När jag bara längtar hem. När jag bara vill stänga av bandet. När jag bara vill att träningen ska ta slut. När jag bara vill sluta att springa. När jag funderar på att städa undan alla löparskor. När jag funderar på att skaffa mig ett liv. När jag helt enkelt längtar efter att få se tomaterna växa i trädgården. När jag vill ligga kvar och tryna två timmar till på vardagsmornar när tränings- och löparklockan ringer vid 5. Kort sagt tänker jag på det varje gång jag är otacksam, trött, less, oinspirerad och utan motivation och driv. När kraven är för högt ställda och målen uppe i det blå och svävar. När prestationsångesten hotar att kväva mig.

Jag tänker på alla mina vänner och bekanta som är skadade. 

Det hjälper mig faktiskt att inse hur lyckligt lottad jag är. För jag har själv varit där. Löparknä, obestämt fel i andra knäet, svår diagnostiserad fotskada, stressfraktur och benmärgsödem. Grattis! :-(

Jag kan springa. Jag kan springa även om jag försöker vara klok och inte springa så mycket jag orkar och vill. Rädslan för skador förföljer som en tyst skugga. Om jag inte vänder mig om och kikar ibland, så glömmer jag bort den. Och det gör jag väl dokumenterat för mycket eftersom jag varit skadad mer än en gång om jag säger så. Att ge rådet till andra att träna klokt är så enkelt och så otroligt svårt att leva upp till själv när löpsuget sätter in. När allt jag vill är att fylla på träningsdagboken med mil efter mil efter mil!

Det här blogginlägget är till er, vänner, bekant, läsare och alla andra som dras med skada som hindrar er från att träna som ni vill. Häng i där säger jag. Jag tänker på er! Ge inte upp!

Brothers in Arms!