Pigg - piggare

Jag hörde inte ens väckarklockan. Jag märkte att maken inte låg bredvid mig längre. Alltså dags att stiga upp. Men gårdagens huvudvärk var tillbaka med oförminskad styrka. Fick sitta en stund i sängen och vakna och begrunda mitt öde. Det är ingen idé att klaga så länge någon har det värre än dig. Och maken hade ju fastat sedan lunchen igår och borde således vara i sämre skick än mig.

Minus tre grader och gryningen var redan på väg. Kläderna var framlagda och det lilla jag behövde med mig var redan framlagt eller packat i löparryggsäcken. Mina ”vanliga” kläder fanns redan i skåpet på jobbet inklusive en fattig frukost. Jag, skulle bara ta mig löpandes, tillsammans med maken, till jobbet.

För dagen stod Borlänge-rundan på schemat. Den södra halvan på morgonen till jobbet och den norra halvan tillbaka hem i kväll.

Så vi sprang iväg söderut. Mot soluppgången. Benen var blytunga. Huvudet värkte.

Men någonstans efter två-tre kilometer började det kännas bättre. Och jag försökte tänka på att ryggsäcken vägde noll och det gör ju nästan jag också så löpsteget borde vara lätt. Jag fokuserade på teknik och för all del även på att inte halka omkull på isfläckarna. Fast isfläckar… Det var mer isunderlag med barmarksfläckar.

Det var en finfin morgon att vara ute och springa på.

När sedan bastun var varm och jag kunde stå där inne och torka mig efter en dusch började det verkligen att kännas. Kännas bra! Jag var pigg. Alert. Glad. Och det enda som saknades mig var en riktigt frukost. Ett lass med müsli, nötter, kokos, yoghurt och nypressad apelsinjuice. Men en smörgås med messmör och ost tillsammans med en mugg varm choklad kändes himmelskt och jag är nu piggare än på länge.

Vad var det nu jag skrev här om dagen? Livet leker!