Ett marathon till P-Floyd

Lördag med strålande sol och några minusgrader. Det kändes ändå lite mentalt jobbigt att veta att det är 42 kilometer som gällde. Men jag fick helt enkelt låta bli att tänka på distansen. Jag försökte att gå in för att bara njuta av dagen.

SOL!

Som vanligt valde jag ryggsäck framför bälte när jag ska springa längre. Jag tycker att bältet stör rörelserna och känns tyngre för knäna. Ryggsäcken sitter som en smäck och känns inte alls när man bara har en vätskeflaska och en kamera i den. Krister valde bälte.

Och det var en fantastisk dag att vara ute och springa i. Men det gick tungt för mig precis som på marapasset i måndags. Det var ändå ok fram tills det var milen kvar hem. Då började jag krokna och fick slita för att hålla tempot.

På väg mot Frostbo

Det som var tråkigt var återigen det här med andra trafikanters brist på hänsyn. När vi kom på grusvägen mellan Spraxkya och Hemberg möter vi en lastbil med släp som verkligen kör så det ryker. Jag blundade och höll handen för ansiktet, men ögonen blev fulla med grus så det skrapade i ögonlocken när jag blinkade och det knastrade mellan tänderna. Hur svårt kan det vara? Att släppa upp plattan lite och ta det lugnt när man passerar människor efter vägen? ”Hänsyn? Vem? JAG? Vadå för?” Tråkigt! Det kostar ju inget.

Det är många som raskat över isen!

Löppasset kändes i benen när jag kom hem. En givande träning alltså.

Efter en varm dusch och en utsökt god kycklinggryta åkte vi till Magasinet och fick en kanonkväll med P-Floyd. Har du möjlighet rekommenderar jag ett besök på någon av deras konserter med ”Pigs on The Road Tour”.