Bara måndag och redan disktrasa

Det snöar. Ett fint snöfall med små nätta flingor. Men tätt. Det lägger sig över precis allting och letar sig in överallt och sveper in mig, min ryggsäck, det frusna vattenfallet framför mig och hela den gamla trollskogen runt omkring mig med lager efter lager av vita små flingor.

Det är mörkt och jag kikar uppåt där min replagskamrat klättrar uppför isen i det flackande skenet av en pannlampa. Jag matar långsamt ut repet ur repbromsen och följer hans hackande uppför Oxbergets isfall. Ljudet av hans isyxor och stegjärn faller dämpade ner till mig. Snöfallet fyller upp hela rymden och stillar alla ljud. Jag hör mycket svagt bilarna från riksvägen långt under oss. På avstånd genom skogen ser jag de varma gula ljusen från Sifferbo by.

En stund senare, när Lars har kommit ner, är det så min tur att ta mig uppför isen. Det är ovant att klättra i pannlampssken. För en gångs skull tycker jag att visiret sitter i vägen. Eller inte. Eller både och. För jag är förtjust bordskämd med att slippa få issprättet från yxandet i ansiktet vilket också gör att jag kan titta på isen och isyxan genom hela svingen utan att behöva blinka vid ”impact”, men nu ger det reflexer och tar bort en del av det lilla ljus jag har från lampan. För jag inser ganska snart att batterierna inte är helt pigga längre. Ljuset blinkar oroande och skiftar i färg mellan vitt och gult. Jag tänker för mig själv att det inte gör något, men jag vet att det är en lögn. Klättringen går si så där. Och fötterna ser jag inte alls hur jag placerar.

Det är nästan så illa att jag tänker ge upp. Men ändå inte. Isklättring ÄR kul.

Isklättring uppför Oxberg vid ett helt annat tillfälle.

När jag kommer upp på toppen vänder jag mig om. Det blåser lite här uppe. Flingorna virvlar i luften. Jag blinkar bort dem och stirrar misstroget ut över omgivningen. Det är så vackert med ljusen från byvägen. Den mörka skogen som faller undan ner mot älven. Den lätt rödaktigt upplysta himlen över Borlänge. Och allt ligger som inlindat i snöfallet. Jag tittar och tittar och får liksom inte nog av synen.

Så klättrar vi upp och ner. Turas om. Varje gång jag kommer till toppen måste jag vända mig och bara titta. Sista gången lämnar jag en isyxa nedanför. Det är bra träning. Man tränar mer på balans och teknik. Och det går ganska bra. Jag känner mig nöjd.

Men sedan är det som om någon drar ur proppen. Jag känner mig plötsligt svag. Som en disktrasa. Matt. Trött i huvudet. Vill bara hem. Om det här var första dagen på en lugn träningsvecka kommer jag att vara färdig innan söndag. Det kan jag lova!

Våra spår har snöat över när vi går tillbaka ner genom skogen. Det tar mig 15 minuter hem i bilen genom ett tilltagande snöfall. Isklättring är roligt – men hemma är bäst.