Äntligen

Jag har varit orolig. För det har varit så segt. Och det har varit så tungt. Och det har gått så sakta. Och det har varit så vecka in och vecka ut.

Idag tog jag chansen att utmana mig själv. Det stod kort pass på schemat. En timme. Men det stod inget om fart. Och jag ville ju så gärna testa om det gick eller om det verkligen var helt slut med mig.

För att få optimala förhållanden bestämde jag mig utan tvekan, trots fint väder utomhus, för att springa passet på bandet. Ingen halka. Ingen modd. Ingen vind. Inga bilar.

På makens inrådan, kanske mest för att han också skulle sitta bredvid mig och gnida på trainern, så hade jag plockat fram några spellistor på Spotify med 180 takt. Det var en av dem jag drog igång när jag klev på bandet.

Spänd. Lite nervös.

Musiken var verkligen ingen höjdare. Jag valde kanske fel lista. Vissa låter funkade bra. Andra funkade inte alls. Och det var så gott som ingen av låtarna som jag kände igen. Nja..

Det var inget max. Det var ett test för att se om det fanns någon fart alls kvar i min kropp.

Och även om jag fick kämpa lite på slutet så var jag jätteglad när jag stängde av bandet. Yes. Jag klarade testen!!

Nu fick jag energin för att orka fortsätta möla på med träningen. Nästa vecka väntar nämligen fler mil. Många fler.