Vi springer i ett vykort

Det är första gången på mycket länge, känns som år och dag, som vi springer backarna upp på berget till Bjusan.

Sällskapet är perfekt. Maken och jag springer sida vid sida på skogsbilvägen som ligger tom både bakom och framför oss. Det är bara han och jag. Underlaget är perfekt. Hårdpackad snö med lite löst puder ovanpå. Bara här och där är det blankis och fästet släpper. Vädret är också perfekt. Det finns lite moln på himlen men mest är det molnfritt och temperaturen ligger på 8-9 minusgrader. Dock blåser det snålt och jag fryser.

Det sticker lite i ögonen när jag blickar ut mot horisonten. Snön ligger vit på fur och gran och solen får hela landskapet att gnistra i vitt och silver och ovanför bergen i fjärran är himmelen alldeles blå. Med de låga granarna och de vidstäckta kalhuggna berg ser det ut som vi springer rakt ut i ett fjällandskap. Det är obeskrivligt vackert. Det känns i hjärtat.

Vi springer liksom i ett vykort. Och det är tråkigt att jag inte orkat ta med mig kameran. Det skulle ha blivit många bra foton!

Vi springer liksom i ett vykort. Och det är tur att jag inte brytt mig om att ta kameran med mig. Jag skulle ju ha blivit tvungen att stanna ett i ett för att fota. För den ena vyn är finare än den andra. Det är bara så grymt fint. Och jag fryser som en hund redan som det är och skulle jag stanna titt som tätt..

Jag är ovan att springa backe. Det är säkert. Det hänger inte på flåset. Det hänger på benen! Och sista tredjedelen av passet som går på slät mark får jag något lite bättre fart under sulorna. Men värmen den kommer inte. Undrar en stund om jag håller på att bli sjuk för jag har kläder på mig som borde vara tillräckligt för dagen, men kanske att det bara är vinden som gör det?

Och bara för att jag sprungit tre timmar och frusit så kompenserar jag det genom att skålla mig i duschen efteråt. Sköönt!