Träningen ingen ser

Idag har varit en otroligt grå och tråkig dag utanför fönstret. Själv kommer jag inte att ta mig längre ut än till soptunnan.

Det betyder dock inte att det inte har blivit någon träning.

Lagom tills damerna i Tour de Ski gjorde sig redo för den avslutande klättringen uppför slalombacken i Val di Fiemme gick jag in i vårt motionsrum och satt mig på cykeln. Där satt jag i min ensamhet, jag och spotify, och trampade på.

Jag kände mig seg i benen och försökte inte slita ihjäl mig utan såg bara till att hålla upp kadensen. Som en liten påföljd till det blev det ingen straffrunda men väl tidstillägg!

Jag satt där och tankarna vandrade. Tänkte på damerna som slet i backen och jag tänkte på hur lätt det är för oss som inte är med att döma och fördöma och tycka att de våra är typ värdelösa när de inte ligger med i toppen. Men jag tänker på hur lite det egentligen skiljer mellan framgång och fiasko. Och jag tänker på hur mycket jobb, svett, tårar och hur mycket som är uppoffrat för att träna, träna och åter träna. Hur mycket tid och tanke det läggs ner på att, möjligen uppnå några få stunder av den ultimata framgången, få ära och berömmelse. Sen tänker jag på alla dem, i alla idrotter, som sliter nog så mycket, men aldrig kommer upp i den riktiga toppen.

Och eventuellt att jag tänker lite på mitt eget debacle på 24-timmars tävlingen på Bislett.

Och utanför fönstret flög fåglarna fram och tillbaka mellan matbordet och granen med frön och nötter i sina näbbar. Kampen för överlevnad. Från dag till dag. I vinter, kyla och mörker. Sannerligen om man inte får ett visst perspektiv av att se deras strävanden.