Oops I did it again

Jag tyckte att jag mådde bra av 24-timmars fastan förra veckan och tvekade inte att köra en gång till den här veckan. Samma koncept. Mellan lunch och lunch torsdag till fredag. Men den här gången blev upplevelsen en helt annan.

Humöret var gott och jag hade förväntningar. Lunchladdningen bestod inte av pannkaka och grädde utan denna gången av laxlasagne.

Skillnaderna mot förra veckans fasta visade sig redan innan det borde ha märks någonting alls. Jag kände mig svag. Kanske till och med lite darrig fram på sen eftermiddag. Den här gången hade jag genomfört min styrketräning redan på morgonen, så kvällens träning var en timmes löpning.

Och när jag sprang kände mig jag som vanligt. Men det var svinkallt och jag frös som en hund. Den där behagliga värmen som brukar sprida sig i kroppen efter halvannan kilometer kom aldrig. I stället började jag frysa mer och mer. Tillslut började jag fantisera om att gå in hos någon bekant och låna telefon och ringa efter Krister. Det var så klart bara en tanke, men en tanke kommer ju alltid någonstans ifrån. Jag tänkte också på Linda som skrivit att hon längtade till duschen när hon var ut och tränade. Skulle aldrig hända mig va? Och så gick det inte mer än någon timme!!

Både fotograf och kamera frös rejält på rundan runt Barberget.

Efter en het dusch och torkning i bastu så kändes det bättre.

Men kvällen blev inte särskilt angenäm. Det kändes som en transportsträcka, en tid att bara genomlida, överleva, tills livet skulle fortsätta efter lunchen idag. DET var inte en positiv känsla. Till skillnad från förra veckan så var jag också totalt energilös. Möjligen är det väl dock så att det blir lite som man gör det till. Förra gången tillät jag mig inte att bli loj, men nu blev jag helt paralyserad och liggandes i soffan med en varm vetekudde på magen. Jag mådde inte bra. Huvudvärk. Kändes som om jag hade en tight mössa nerdragen över ögonen. Fast jag vet inte hur dåligt jag mådde. Inte egentligen. Jag tyckte synd om mig själv. Inte speciellt hungrig, men löjligt ynklig.

Och sömnen kom som en befrielse. Precis som den tidigare erfarenheten hade jag dock inga problem att somna. Och jag sov gott.

I morse var jag ”ok” igen. Inga sura miner. Ingen direkt hunger att prata om. Och ingen lust att äta.

Dock kan jag skriva på stående fot att det här är inget jag kommer att göra om igen i brådrasket. Jag behöver mat i magen, även om magen verkar må bättre utan. För det allmänna välbefinnandet och speciellt när jag ska försöka att få lite mer mil i benen några dagar nu så tror jag dock att fasta inte skulle vara särskilt givande eller klokt. Men jo då. Jag kommer säkert att göra om det för jag är omåttligt nöjd med att matsuget och fixeringen var helt borta den här gången. Jag blir nästan lite anti när jag märker den där mathysterin runt omkring oss. Hela tiden. Nu är jag belåten med vetskapen om att jag är herre över den känslan hos mig själv. De andra effekterna har jag nog inte märkt så mycket av.

Lunch idag: Broccoli- och ostpaj med sallad och apelsindryck!