fredag 11 januari 2013

Matfixering

Ja, en liten rapport om experimentet och utmaningen “korttidsfasta – 24 timmar” kommer här!

För att börja från början då. Krister skickade mig alltså ett inlägg från Jonas Coltings blogg. Mycket intressant läsning och intressanta idéer.

Och något jag tänkt mycket på själv är det här med belöningar och lugnande tidsfördriv. ALLT tycks handla om just mat. Och det ska börjas i tid. Ofta ser man bråkiga barn i affären som får en påse godis och allt blir frid och fröjd. På hockeymatcherna ska det alltid ätas popcorn och godis. Om man mår lite dåligt ska det piggas upp med choklad eller annat snask. Och naturligtvis som belöning efter en väl genomförd arbetsvecka ska det ”ätas och drickas gott”.

Såå. Mycket av det Jonas skrev håller jag med om och känner likadant. Och jag är själv rabiat på att få mat. Det behöver absolut inte vara godis och sånt, men just att jag får äta. Ofta och gärna mycket. Och det gör jag också. Och jag inbillar mig att jag behöver det eftersom jag tränar ”så mycket”. Även om jag vet att man måste äta så vill jag inte fastna i ekorrhjulet om ni förstår hur jag tänker.

Jag kände att det var grejen för mig att testa.

Vid 10-tiden i går förmiddag bestämde jag mig för att hänga på makens ”infall” att köra 24-timmars korttidsfasta. Kan jag springa 24 timmar på raken utan att nästan äta något borde jag väl för all del kunna leva som vanligt i 24 timmar utan att äta?

Och det var redan där det började hända intressanta saker. För omedelbart blev jag hungrig och svag. Visserligen hade jag redan kört ett småtungt löppass på bandet, men det var som att trycka på en knapp. Oroande på flera vis. Dels kände jag att det skulle bli fysiskt jobbiga 24 timmar men varför skulle jag reagera med omedelbar hunger? Det fattar ju vem som helst att det där var något som mitt huvud skapade! Och sånt där gillar jag inte! Jag vägrar att vara en slav under mina egna föreställningar och laster. Producerade i mitt sinne av rädsla för ovisshet och smärta? Saken var klar. Here we go!

Det var ändå med ångest jag åt lunchen i går. Sista måltiden… Och jag var långt ifrån säker på att jag skulle stå emot.. Men det gäller ju att bestämma sig. Har jag bara gjort det så att det inte finns några genvägar eller möjlighet att slinka ur jobbiga och obehagliga situationer är det lugnt. Då finner jag mig i mitt öde och kör på. Det är som att springa 24 timmar. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig. Då spelar 4-5 kaskadspyor ingen roll liksom! Typ.

Redan en timme efter lunch började jag räkna ner. Otroligt korkat. Att fokusera helt på fastan. Och det gjorde jag verkligen. Jag tänkte mat, mat, MAT. På hur hungrig jag skulle bli. På hur gott det skulle vara med en ostmacka när jag kom hem. På burken full med dumle-rocky road, på bananen jag skulle ha ätit före träningen och på hur mycket jag älskar nypressad apelsinjuice på mornarna. Ja, ni förstår att det tog enorma proportioner, men samtidigt tycker jag att det verkar spegla vad de flesta människor med mig tänker och upplever. Det blir till exempel ett ramaskri och panik här på mitt jobb om den som ska skaffa fikabröd för veckan är sjuk, har glömt eller inte har tid att fixa. Jag kände mig inte ensam om min matfixering om jag säger så.

Och jag blev förvånad och förskräckt. Ja, rent förfasad över min egen besatthet av mat och ätande. Jag hade ingen som helst aning om att det var så illa. Men hur skulle jag kunna veta? Vi som bor här i västvärlden har ju aldrig eller sällan problem med mattillgången! Och äta det gör vi ständigt och jämt. Utan att fundera över det.

Det där gjorde mig taggad. Att vinna över min egen svaghet. För vad är problemet med att inte äta på 24 timmar? What is the big deal? Egentligen?

Men jag fortsatte med att räkna ner timmar, tänka på mat och var helt fixerad på att känna efter hela tiden hur jag mådde.

Och många blev engagerade när de fick höra om mina planer. Den vanligaste funderingen var att jag skulle bli grinig, men det var något jag själv inte var ett dugg orolig för. Det är aldrig något jag drabbats av förut vid blodsocker brist, men tydligen är det vanligt eftersom den allmänna uppfattningen var att jag skulle bli odräglig. Men intresset för att få en rapport efteråt var/är stort. Kanske att många vill men få orkar eller törs? Eller vet varför?

Det enda jag var säker på innan fastedygnet började var att det inte skulle få interferera med mitt träningsschema. Och det var tre pass inplanerade för igår. Det första hade jag ju redan kört innan, men det återstod ytterligare två stycken. Direkt efter jobbet stod dagens andra löppass på schemat.

Det borde ju egentligen ha varit precis som vanligt. Och först var det det. Jag kände mig pigg och lätt i steget. Men det blåste riktigt snålt och ganska mycket och i motvinden började jag känna mig allt svagare och darrig. ”Inbillning!” bråkade jag på mig själv och kanske att det släppte lite. Men tankarna fortsatte att snurra runt mat eller rättare skrivet bristen på mat.

Föredrar du dumle-rocky road..

På ett vis kändes det dock ganska skönt. När vi trampade hemåt efter träningen behövde vi inte bekymra oss om varken att vi skulle handla eller vad vi skulle handla. Det var bara rakspåret hem och det var en rejäl tidsvinst.

När vi kom hem behövde jag inte heller fundera på hur jag skulle lägga upp kvällen med ytterligare ett träningspass och kvällsmat. Jag trillade ner i soffan och kollade på skidskytte. Och kände hur magen knorrade. Nu var vi inne på nya jaktmarker. Vid det laget satt jag normalt och åt eller var på väg för att äta. 

Det var ganska skönt att veta att man inte behövde bekymra sig om mat överhuvudtaget. Men jag tyckte lite synd om mig själv. Jag tyckte lite synd om mig själv för jag trodde att det skulle bli jobbigt både fysiskt och psykiskt. Så till den milda grad att jag blev lite blöt i ögat. Vekling! Med andra ord en riktigt riktigt bra utmaning för mig!

Masade mig in i träningsrummet för ett styrketräningspass. Tänkte köra samma som i tisdags. Jag trodde ju att jag skulle vara svagare efter löpningen och avsaknad av återladdning. Det var med den insikten jag körde igång passet. Korkat så klart att såga sig själv redan utan att ha försökt. Och jag kom på det också. Tänkte något i stil med att ”fastan ska INTE få förstöra min träning!”. Så jag ändrade tänk och jobbade på. Jag var så inne på att jag skulle vara svagare att jag faktiskt upplevde att det var så, men handen på hjärtat så körde jag samma övningar, samma vikter men faktiskt några fler gånger. Det märktes nog ingenting mer än i mitt huvud.

Men efteråt i duschen kände jag mig svag. Och när jag sedan återigen satt mig ner i soffan mullrade min mage klagande. Jag oroade mig fortfarande för att jag skulle få ryslig magont. Kvällen avlöpte i hungerns tecken ackompanjerad av ljuden från min knorrande mage, men det blev inte mer än så. Men visst pratade vi mat både Krister och jag, men jag tror inte att vi led. Jag hade dock en lättare huvudvärk.

Däremot drack jag mycket vatten.

.. eller väljer du ett glas vatten?

Att lägga sig med tom mage var också lite läskigt. Något jag hade bävat för. Trodde återigen att det skulle bli jobbigt. Hungrig och gnällig mage? Japp. Något problem att somna och sova? Nepp!

I morse var det så återigen en rejäl tidsvinst. En timme. Minst. Det blev sovmorgon och ändå kom vi en kvart tidigare än vanligt. Det var bara att stiga upp, dusch, klä sig och åka iväg.

Under förmiddagen väntade jag fortfarande på ”undergång”. Plåga! Elände! Väntade och väntade. Bara lite hungrig, inte alls farligt. Kände mig dock lite som jag hade bomull i huvudet, kanske lite frånvarande, och jag hade lite problem att fokusera ögonen. Men nej! Hör och häpna! När det väl var dags att bryta fastan och gå och äta kände jag mig inte alls manad. Hade ingen lust.

Skönt att slippa äta! Skönt att slippa handla. Skönt att slippa laga mat. Skönt att slippa något annat än kisstoabesök. Skönt att magen låg lugn.

Rapporten från arbetskamraterna talar om ”kanske lite mycket gnäll om mat” (”Och VAD ska du handla i kiosken Per?”), ”jämt humör” och ”det märks inte alls”.

Lärdomen och vinsten av det hela då? Jag KAN vara utan mat och det går alldeles utmärkt att fasta och träna precis som Jonas Colting skrev i sitt blogginlägg. Jonas skriver också om viktminskning vilket dock absolut inte är något jag strävar efter, matsmältningen får vila, fettförbränningen ökar dramatiskt vilket är något som är av största vikt för mig som ultralöpare speciellt som jag har haft svårt med att få behålla näring under mina 24-timmars lopp, obefintliga insulinnivåer och jämn energinivå under hela dygnet. Mer står att läsa på Jonas blogg vilket jag verkligen rekommenderar. Det som jag känner för mig själv är ändå att jag har lärt mig mycket om mig själv, min inställning till mat och det här med att ta ut besvär och sorger i förväg. Jag tror att bryta eller åtminstone bli medveten om (mitt och andras) fixering vid mat och godis är en nyttig erfarenhet. Lite har det känts som att jag har betraktat andra i deras ”jakt” på mat när jag själv har varit utan mat eller möjlighet och tillfälle att äta och alltså mindre på mig själv. Lite som att vara den enda nyktra på en fyllefest! En annorlunda men läraktig erfarenhet som jag är helt säker på att jag kommer att ha nytta av. 

Kommer jag att göra det igen? Ja, absolut.

Varför? Jag har ju redan fått erfarenheten och lärt mig läxan? Jag tror ju på det här med fettförbränning och att kroppen får lära sig det och öva på det. Jag tror också benhårt på att magen mår bra av att få vila. Jag tänker också att jag, som ultralöpare och för all del också som höghöjdklättrare och alpinist, har stor nytta av att lära mig ”rulla runt” maskineriet på ”vilja” rent psykologiskt sett. Dessutom kan jag lite generat erkänna, efter allt gnäll, att det kändes både roligt, bra och lite fränt att avstå från allt käk.

Din tur nästa gång?

2 kommentarer:

  1. Intressant läsning! Är det lite som att säga till nån att INTE tänka på en vit elefant kanske? Det enda de tänker på då är just en vit elefant...

    SvaraRadera
  2. Bra läsning. Jag har även läst på Colting´s blogg. 24h är lång tid, men borde gå. Kanske man kan testa det iveckan, skulle göra chefen glad... "lunchar för länge"

    SvaraRadera