Månsken i januari

Det var en alldeles underbart strålande solig vinterdag i går. Jag satt inne på eftermiddagen och glodde ut genom mina fönster och funderade på om jag inte skulle ta lite ledigt och sticka tidigare från jobbet ut på mitt träningspass. Både för att få ta del av solen men också för att det kanske var lite varmare, eller mindre kallt, på dagen innan solen hunnit ner. 

Så klart blev det inte så. Man har ju liksom svårt att slita sig från jobbet.

Krister rapporterade om att hans termometer bara visade minus 11 vid halv 5 då jag skulle ge mig iväg hemåt på en liten omväg. Det lät bra, men jag var inte helt övertygad då jag gick till ombytet. Men en termometer kan ju inte ljuga!? Eftersom jag är en erkänd fryslort så ville jag ändå inte chansa. Inte för mycket i alla fall. Så jag skalade bara bort den kortärmade superställströjan från gårdagens klädsel. Dubbla superställ för minus 11? Rena rama Himalayakylan? Inte direkt. Men som sagt. Jag ville inte chansa och trodde nog att temperaturen skulle droppa rätt bra under mina två timmar på vägarna.

Det var kolmörkt innan jag kom iväg. Reflexväst och dubbla reflexer på benen för säkerhets skull. Men av erfarenhet vet jag att vissa bilister tycks inte se en i varje fall. Att springa så lite som möjligt på trafikerade vägar är det bästa och säkraste.

Temperaturen var behaglig i några kilometer. Sedan började kylan att äta sig in genom lagren av kläder. Sakta men säkert. 11 grader? Skulle inte tro det va?

Jag kollade då och då på gps:en. När det är tiden jag springer som räknas och inte distansen ser jag ingen anledning och ligga på alltför mycket. Jag höll ett behagligt tempo.

Och vilket månsken! Fantastiskt! Jag kastade en lång skugga framför mig när jag vände tillbaka hemåt ute på Stora Tunas åkrar och sprang med månen i ryggen. Inne i träddungarna var ljuset magiskt. Det var en underbar kväll. Det enda som saknades var en vargflock som jagade fram i skogsbrynet på andra sidan åkrarna eller deras klara och klagande sångröster från skogen när de ylat mot månen. Drömma kan man ju alltid få göra!

Väl hemma märkte jag att det värkte på kinderna där andningsmasken slutat. Två tunna röda linjer grinade ilsket mot mig i spegeln. Minus 17 grader hade satt sitt spår i mitt ansikte.