måndag 21 januari 2013

Isklättring i Trängslet

Det tog en stor del av förmiddagen att bila upp till Trängslet i norra Dalarna. Men belöningen lät inte vänta på sig. Det fanns massor med is i spillvattenrännan från dammen. Det stod dock oroande många bilar på parkeringen. Isklättring är inte den aktiviteten som gynnas av många på samma plats. Tvärtom. Ju fler som hackar sig uppför det frusna vattnet desto större chans att man får något hårt i huvudet. Och om isen kommer högt uppifrån i hög fart kan det göra rejält ont om jag säger så. Skaderisken är överhängande. Alternativet är att man får vänta. Och om det är för kallt vill man inte stå still alltför länge.

Trängsletdammen från botten av spillvattenrännan

Men igår var isrännan bred och gav absolut utrymme för flera replag bredvid varandra.

Lustigt nog var de enda vi såg på väg därifrån innan vi hann ner till insteget. Där isklättringen börjar.

Nedre steget i Rännan

Men isen var hård. Bitande hård men också riktigt spröd som ett resultat av de senaste dagarnas kyliga väderlek. Is är ett känsligt material som påverkas och förändras i takt med temperaturväxlingarna.

Hugger i is

Det låter förstås konstigt men isen var verkligen iskall. Isen blir kallare när det är riktigt kallt och det känns mycket tydligt om man håller en kroppsdel mot den. Om det som i går varit kallt en längre tid så kyler isen mycket mer och det blir svårare att hålla värmen även om luften är varm.

Nu var det inte speciellt varmt igår. I och för sig inte jättekallt heller, men genom Rännan drog ett isande vinddrag och jag frös emellan varven kopiöst om händerna och fötterna. Det bidrar ju inte till att hålla värmen i händerna när man håller upp dem när man klättrar. Jag tappade känseln i vänster hand en gång och även om det är oerhört smärtsamt är det en skön känsla när värmen kommer tillbaka.

Men himlen var blå och det var en underbar dag att tillbringa ute.

Jag kände absolut att det var alldeles för länge sedan jag isklättrade. Tekniken fanns där men den kräver nog en hel del finslipning. Speciellt när det blev vertikal is fick jag problem.

Bara att följa repet rakt upp!

Det är svårt att förklara vad som är så himla roligt med att just klättra is. Man fryser och svettas om vartannat. Man blir blöt och man får uslas med isig och stelfrusen utrusning. Och hela tiden måste man vara påbyltad vilket gör att man blir orörlig och allt blir besvärligare.

Men ändå!?

Vi träffade två Uppsala-klättrare som ”varnade” oss för att gå längre upp i Rännan. Det var visst ett 20-tal klättrare från Stockholms klätterklubb vid det översta steget.Vi höll oss därför längre ner och klättrade på småisarna på de branta sidorna i spillvattenfåran. När solen var på väg ner i skogen drog vi oss uppåt. Vi hann se de sista Stockholmarna lämna isarna och vi hade bara att välja och vraka vilka linjer vi ville klättra. Jag har nog aldrig sett så mycket is där uppe!

Solnedgång i Rännan

Men dagen drog sig mot kväll och vi fick packa ihop när mörkret föll. Innan vi var tillbaka till bilen var det becksvart ute.

Sen väntade halva kvällen i bilen tillbaka hemöver mot bebyggda trakter. Det är lite synd att det är så långt att åka. Och det är väl därför det inte blir så ofta. För det är verkligen kul att isklättra. Kallt men kul!

Visir ner och redo för rock'n roll

1 kommentar:

  1. Jag som bara har klättrat inomhus har alltid undrat hur utomhusklättrare klarar av kylan på vintern. Inte när de isklättrar, men vanlig klippklättring. Man kan ju inte använda handskar...Slutar folk klättra på klippor på vintern?

    SvaraRadera