Ett steg i taget

Jag sov riktigt uselt och kände mig eländigt svag i kroppen när jag stängde in mig i träningsrummet i morse. På schemat stod styrketräning. Jag var i valet och kvalet hur jag skulle lägga upp dagens två träningspass. Ett styrkepass och ett löppass. Morgon, kväll eller bägge delarna. Efter en kort överläggning med mig själv med hänsyn till lathet, praktiska detaljer och lust kom jag fram till att styrketräningen fick bli före jobbet och löppasset efter jobbet.

Ett ”normalt” morgonpass med löpning får ju liksom börja försiktigt och sedan känner jag in ett bra tempo för dagen och när jag har kört styrketräning på jobbet på mornarna har jag ju alltid varit lite ”uppsmord” genom cyklingen till gymmet och så, men nu blev det liksom kickstart och minimalt med uppvärmning. Ett tips från undertecknad efter den erfarenheten är att man kanske ska värma upp lite längre än med bara några bänkpressningar när man ska köra pull ups. Min nacke säger mig att det är vad jag borde tänka på inför nästa gång i allafall. Aj aj! Men det går väl säkert över..

Jag kände mig, som skrivet, svag i kroppen och tänkte att jag nog skulle ta det lite lugnare än vanligt. Det var ju trots allt ett morgonpass och när jag löptränar på mornarna brukar jag inte ha några krav på fart eller distans utan bara vara nöjd med att jag kommer ut. Så tanken jag fick var väl att styrketräningspasset skulle motsvara löppassens idé med morgonträning. Men icke. Med tanke på att jag inte kör styrka så många gånger i veckan kanske de passen jag genomför ska ha någon slags dignitet och intensitet? Alltså ökade jag lite vikter på knäböjningarna. Varför göra det lätt för sig? Och principen är ju densamma som när man springer. Man tar ett steg i taget, en övning i taget, och tillslut har man tagit sig igenom hela passet, hela distansen, hela träningen eller hela loppet även om det verkade som en omöjlig uppgift från början!

Nu ser jag fram emot lunchen för sen har jag tydligen sagt att jag ska köra en 24-timmars fasta igen! Men det ska väl gå det också antar jag. Med samma princip som med träningen. :-) En timme i taget, ett steg i taget, en övning i taget och tillslut är man i mål. ”Keep moving! Sooner or later you hit target!” Och så är det med allt här i livet. Så länge man fortsätter framåt, oavsett tempo, så länge man drömmer, längtar och hoppas, så länge man fortsätter att tro på det man gör så kommer målet att komma allt närmare. Ingenting är faktiskt omöjligt. Inte för mig. Inte för dig. Det är egentligen bara att bestämma sig för åt vilket håll man är på väg. Vart man vill och vad man vill!