Jag mår inte bra. Jag har säkert ingen lust heller, men jag brukar inte känna efter för mycket när det redan är bestämt. Och jag är för himla trött efter att ha blivit abrupt väckt.
Men som nästan jämt när det gäller mig finns det ju inga val.
Termometern säger en plusgrad och klockan säger 5.
När jag öppnar dörren och skickar ut gps:en på satellitsökning är jag för trött för att notera att det regnar och för korkad för att inse att det är halt. Snorhalt.
Tvärtom tar jag mina bästa blankslitna gamla trotjänare på fötterna utan att tänka. Alls.
När jag kliver ut på trappan märker jag att det regnar. Men vad då? Jag ska lulla runt ett varv på Krematorierundan. En timme. Lite regn har ingen dött av. Och fortfarande ringer ingen varningsklocka. Jag tar mig faktiskt mer än en dryg kilometer innan jag börjar inse att det är halt ute. Vådligt halt.
Det blir ett bottenrekord i tidsnoteringen. Jag skyller på att det var halt. Men jag var tillika otroligt seg och trött i benen också.
Det fanns ingen njutning med den här morgonens löppass mer än att jag faktiskt KAN springa. Och den vetskapen fick mig att le, om än ansträngt, hela rundan runt!
Att sen komma hem till och mötas av maken i dörren och känna lukten av nypressad apelsinjuice gjorde början på den här dagen ändå till den bästa! Den bästa är alla mornar. Alla mornar jag vaknar!
Tja, ibland bör man vakna innan man ger sig ut! Fast ofta är det rätt bra att vakna först 5km hemifrån (då är det svårt att ändra sig...) bra jobbat i tråkvädret!
SvaraRaderaLåter som en bra idé att vakna fem kilometer hemifrån! :-)
SvaraRadera