Laila raskar över isen

Idag klämde jag till med årets sista och säsongens första långpass. Det kändes..

Det kändes att jag inte sprungit så lång och länge på nästan en månad. Jag blev trött. Dessutom blev jag öm i ben, knän och fotleder.

Kanske hade väglaget lite med ömheten att göra också. Var det inte blankis var det en till två decimeter snömodd. Med andra ord halkade jag hit eller dit, fram och tillbaka. Än slank jag hit. Än slank jag dit. Och än slank jag ner i diket.

Plusgrader! :-( Regnet hängde i trädtopparna. Det kändes lite tråkigt när det började regndriva då jag inte sprungit längre än en dryg timme, men det varade bara i några kilometer. Sedan fick jag faktiskt se, inte någon sol, men likväl lite blå himmel.

Jag hörde en tokig talgoxe. Den sjöng på en vårsång. Lite väl tidigt kan man väl tycka?

”Laila raskar över isen, Laila raskar över isen. Får vi lov? Ja, får vi lov att sjunga löparens visa?”

Idag var det jag och inte räven som raskade!