Nu var det vår andra dag på Lovund. Ön i nordnorska skärgården. Också sista dagen på Lovund. Det var grått. Igengrått. Någonstans där uppe i molnen dolde sig toppen för oss.
Toppen från verandan en finare dag.
Jag hade ingen intention att missa toppen. Kanske skulle jag aldrig komma tillbaka. Och att ta sig de 625 meterna upp till toppen var jättelockande. Trist om det inte var utsikt, men det är ändå toppen som räknas. Tänkte att det skulle bli ett bra träningspass med en liten nätt uppförsbacke också.
Ingen var sugen på att hänga på. Vad är väl toppen utan utsikt över havet? Ja, vad vet jag. Vad är väl en bal på slottet?
Regnjacka på. Inte för att det regnade men jag räknade med att det var blöt dimma där uppe. Tyvärr hann jag i stort sett inte mer än ut ur byn förrän det började regndriva. Och det fortsatte att blåsa. Hårt.
När jag rundade udden och började klättringen mot toppen upptäckte jag till min glädje att vinden låg i ryggen. Jag fick liksom lite lyfthjälp. Samtidigt var det färdigsprunget. Det var för brant. Det var för halt. Ibland var det stenar. Ibland var det lera. Ibland var det grus. Ibland fanns en kätting att hålla sig i och liksom gå lite via ferrata.
Jag höll en stadig takt och kikade med ojämna mellanrum på höjden. Det ökade snabbt. Det var inget maxtempo jag höll men det blev att svida bra i vaderna. Finfint backpass! :-D
Och hela vägen upp intalade jag mig själv att högst uppe på toppen skulle vinden ha slitet sönder molnen och ön Traena skulle dyka upp i horisonten och hela Nordatlanten bakom den. Ja, så skulle det bli. Jag kände på mig att vädergudarna skulle vara med mig. För vinden tog i allt mer ju högre jag kom.
Men regndrivet övergick till regelrätt regn.
Så började det plana ut allt mer tills jag kom ut på en grässlänt. Jag såg skuggfigurer i dimman som jag vid närmare titt kunde artbestämma till får! De blev skrämda när jag kom lufsspringandes och de vaggade skyndsamt in i dimmorna igen. Jag fortsatte att följa stigen. Uppåt.
Sen stod jag där. Vid toppröset. Vinden slet i kläder och hår. Mössa av för att inte den skulle blåsa all världens väg över kanten ner i bråddjupet under mina fötter. Och utsikten kunde jag möjligen se mig om i stjärnorna efter.. Ingen lättnad i dimman. Ingen utsikt.
Men jag kände mig oförskämt nöjd. 65 minuter från det jag lämnade huset.
Jag följde instruktionerna och ringde maken. Gjorde ett fåfängt försök att få lite lä från vinden och regnet bakom röset. ”Nu står jag på toppen!” skrek jag i luren. Själv hörde jag ingenting av vad han svarade.
Skyndade mig sedan att stoppa tillbaka telefonen i påsen. Kylan åt sig i ett rasande tempo in genom min kropp. Jag ville dock skriva mitt namn i boken där på toppen och fumlade med fingrar som stelnade allt mer för att få upp bok och penna. Pennan fungerade inte! :-( Lyckades skriva ”Regn” eller nått sånt. Sen var allt liv borta ur den pennan. Det var bara att glömma. Lite besviken påbörjade jag färden tillbaka.
Det var besvärligt att ta sig ner. Planen som formats i mitt huvud var att ta mig ner och tillbaka på huset i byn på mindre än två timmar. Vilket skulle betyda maximalt 55 minuter ner. Borde väl gå? Men nu hade regnet gjort nervägen ännu halare och det är alltid värre att ta sig ner än upp. Jag var tvungen att mitt i mitt tidspressade schema skynda långsamt. Ibland kanade jag på grus och sten. Allt var nu alldeles blött. Jag kände knäna och låren protestera högljutt. Kedjorna var iskalla i mina händer. Det var bättre att försöka komma ner utan den hjälpen. Och hela tiden kollade jag på klockan. Det såg dystert ut.
Jag hade inte lycktas springa in så mycket tid som jag hade behövt när jag kom ut i byn igen. Nu var det spurt som gällde. Blev riktigt stressad när jag dessutom sprang fel! Hur svårt kan det vara att hitta rätt i lilla Lovund? Svårt tydligen för en ”stadsing” som mig!
Men när jag dunkade handen i dörren stod gps:en på 1:58. Yeees!
Trivsam tur? Nja..
Lovund en finare dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar