Slut i rutan

Inför veckans andra styrketräningspass var jag lite osäker på hur jag skulle köra. Funderade på att köra ett exakt likadant pass som veckans första. Att köra tungt men ändå inte max. Tanken var säkert god.

Men det blev som det ofta blir ändå. När jag väl kom upp till gymmet ville jag göra liite mer än förra gången. Och jag känner nog att vad det gäller mage, rygg och axlar orkar jag nog inte öka riktigt ännu. Det lämnade benen. Mina stackars ben. Eller mina lyckligt lottade ben. Som kan ta en del stryk.

Så jag ökade med 2,5 kilo. Kan tyckas som en liten ökning kanske, men när man ligger upp mot max och dessutom kör snabbt blir det kännbart. Kanske var jag seg i benen redan innan passet, efter nästan två och en halv timmes terränglöpning kvällen före, eller också blev det bara för jobbigt. Jag var tvungen att ta det lite lugnt mellan körningarna. Det vill säga jag stannade och andades några extra gånger innan jag satte mig i maskinerna igen.

Och det blev ändå slitigt att köra de sista repetitionerna. Det var nog inte helt stilrent i lårcurlmaskinen heller. Min rygg böjde sig som en ostkrok. Kroppen bara bad om att jag skulle ge upp. Nöja mig. Det gjorde jag inte. Det var ända in i kaklet.

Jag ragglade från benmaskinerna och kände mig svimfärdig. Ska det vara så? frågade jag mig. Är det normalt att köra så det nästan svartnar för ögonen? Eller är jag på väg att bli sjuk?

Att ge sig i kast med situps och armhävningar efter det var inte lockande. Och jag var återigen tvungen att andas lite extra mellan övningarna. Jag blev även att känna mig lätt illamående.

Men efteråt var jag nöjd. Nöjd med genomför träning. Nöjd med att veckans styrkepass var avverkade. Nöjd med att få gå och äta en stadig lunch.

Kvällens cykelpass blev sedan förvandlat till en skål vaniljglass med smultron och en timmes sömn på soffan på verandan. Jag tror att det var precis vad min kropp ville ha och behövde. Livet är härligt!