Efter gårdagens långpass var inte inspirationen för att träna idag på topp om jag säger så. Det var betydligt mer lockande att ta det lugnt på verandan och pyssla i huset.
Men så fort jag kom ut och upp på racercykeln kändes det helt rätt. Det var varmt och skönt när solen sken och med fartvinden i ansiktet. Planen var att åka till Vika och köpa glass. En runda på kanske sju mil.
Planerna blev dock kullkastade innan vi hunnit ut ur stan en gång. Vi träffade en Kristers löparkompis, Henrik O, som upplyste oss om att Isabellah skulle springa maraton i OS idag. Maken gjorde snabbt om rundan.
Jag njöt. Cykeln går så himla bra!
Men någonstans efter vägen tog orken slut. Jag drog hårt i en uppförsbacke och efter den var liksom energin slut. Maken höll tempo så att ”vila” bakom honom var bara att glömma.
Efter det gick det bara inte att hålla tempo fast jag verkligen försökte. Blev less. Blev helt less. Men det är väl bara att komma igen till nästa träning? Vad är det de säger? ”Bryta ihop och komma igen?”
Vi kom hem lagom till himmelens portar öppnade sig. Regnet vräkte ner. Jag somnade gott i soffan till bilderna av OSmaran och till ljudet av regnet mot platstaket genom den öppna dörren.
Vaknade lagom till målgången. Och jag blev jätteinspirerad att ut och springa!
hihi klart du blev löpsugen när du såg marathon på tv! men skönt att även ni kan vända om tidigare än planerat någon gång ;)
SvaraRadera