Jag valde Coachs’ specialrunda i går kväll. Min favoritrunda kanske. Den är lite ”tvingande” på sitt sätt för jag springer upp över Boberget och så ner på andra sidan. Upp är det superfin stig, myrhål och gegga. Och uppåt. Typ de första fem kilometrarna. Sedan nerför är det lättlöpt stig och grusväg. Den så kallade ”Kents väg” efter Kristers kompis Kent från Kramfors.
Sedan blir man liksom tvungen. För har man sprungit ner på andra sidan berget finns det ingen återvändo. Man måste ju tillbaka upp för att komma hem. Om man inte ska ta den långa vägen runt förstås. Därför gillar jag rundan speciellt. För känslan där på toppen är ju att det är jobbigt.
Och igår var inget undantag. Benen blev att värka och för varje steg lite värre. Lungorna jobbade för högtryck. Det kändes som om jag hade fått astma. In kom luften men jag fick inte ut den tillräckligt snabbt för att kunna dra i mig adekvat mängd syre på nästa andetag. Det kändes som om jag fick mindre och mindre syre till musklerna.
Men där på toppen så hägrar ju den lätta vägen ner. Visserligen går en grusväg tillbaka ner mot samma håll jag kom ifrån, men den finns inte på världskartan. Nej, ska man ta någon annan väg från toppen så blir det att fortsätta stigen, den geggiga och knöliga mot Halla fäbod, och just där på toppen vill man allt som oftast få löpa lite lätt en stund. För återhämtning.
Så då springer man ner.
Och där nere på andra sidan berget blir man liksom tvungen. För har man sprungit ner på andra sidan berget finns det ingen återvändo. Man måste ju tillbaka upp för att komma hem. Ja, ni förstår.
Men igår blev jag arg men mest ledsen. Att vara arg när man kämpar uppför i sunkig terräng är inte lätt. Det orkar man inte. I alla fall inte jag. Så jag blev ledsen. Ledsen för ytterligare en fin stig som var sönderkörd av någon skogsmaskin större modell. Det är klart att den som kört inte använder sig av stigar i skogen när han är ledig. Det fattar jag utan större svårighet. Och det är så himla trist. Som om inte just den där stigen var blöt, knölig och lerig nog ändå! Men som allt som oftast så går de ekonomiska intressena före naturvärden. L
Inte långt hemifrån, där stigen passerar bakom Skräddarbackens översta husområde, just när jag svängt runt en liten knöl kommer jag på en kvinna. Hon sitter med sin nakna bakdel rakt i stigens riktning åt mitt håll. Hon får bråttom att kränga på sig byxorna och skrattar lite generat. Själv låtsas jag som det regnar och nickar lite i hennes riktning, tittar uppåt skogen och springer förbi. Men det fick mig osökt att tänka på något jag läste i lokaltidningen i går eller om det var i förrgår. Det är ju så himla tråkigt att man, framför allt som kvinna kanske, ska behöva vara orolig när man är ute och springer. Jag har själv blivit utsatt för en blottare en gång på en parkeringsplats längs autobahn i Tyskland. Jag trodde nog att jag skulle tycka att det var löjeväckande och skratta, men jag blev rädd. Det är hur som helst så tråkigt att läsa om det där och jag hoppas att man hittar förövaren och plockar bort honom från spåret asap.
Tillbaka upp över berget följer rundan vandringsleden mot Halla. Första biten är stenig och mycket svårsprungen. Andra biten är sank och mycket tung. Tredje biten går över ett gammalt kalhygge. Igår var den osedvanligt svårsprungen. Gräset, eller vad det är, var så högt så först var det näst intill omöjligt att veta vart stigen gick, och för det andra smet det runt benen och man fick liksom slita med sig benen för varje steg. Och så uppför på det. Återigen kändes det som om lungorna inte räckte till. Benen värkte. Huvudet skrek.
Och något mer som lät illa var Baskervilles hund. Precis där jag återigen svänger av grusvägen och springer upp mot Halla ligger ett hus. Det är inte synligt från vägen så man blir förskräckt om man inte vet om det. För där inne i skogen bor en hund med den mest kraftfulla och grova stämma man kan tänka sig. Och han vet hur man använder sig av den. Längst uppe på berget, där jag sprang ner över kanten tillbaka på ”hemma” sidan, där uppe hörde jag fortfarande hans skall i vinden. Tråkigt det också. Jag springer i skogen bland annat för friden och ros skull.
Sen blir stigen lätt kuperad. Med små kullar, fin stig blandat med blöthål. Där känns livet helt ok igen. Jag kan öka på steglängd och frekvens. Andas obehindrat igen.
Därifrån finns ett antal vägval för att ta sig hem också. Jag väljer sällan eller aldrig varken den längsta eller kortaste. Brukar bli någon mitt emellan. Så även igår.
Nerför sista biten är det grusväg. Lätta fötter. Däremot är det inte läge för maskning eller finlir. Här gäller det att förbättra en långsam kilometertid. Så det är bara att ge järnet. Hela vägen ner. Hela vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar