Leksand tur och retur

Lördag – ultrapass. Men inspirationen var låg. Ett litet ord från maken så hade det inte blivit någon träning. Men tvärtom så körde han iväg mig i bilen och ”slängde” ur mig vid Leksands ishall. Ett ställe vi säkerligen kommer att besöka många gånger under den kommande vintern.

Nu var det ingen tid att stanna. Jag satte av direkt. Hemåt! Men jag hade inte kommit i stort sett mer än en kilometer förrän jag kände att jag blev blöt på baken och det stänkte ner på benen. Saftflaskan i ryggsäcken läckte.

Maken stod direkt efteråt på vägen och kollade att jag kom i väg ordentligt. Hade han kommit tillbaka bara en liten stund senare så hade jag satt mig i bilen igen.

På väg mot södra Rälta.

Första milen var tung. Lustlös. Men det är ett otroligt idylliskt landskap att springa genom. Byar med röda små hus. Hästar i hagar. Blommor i vägkanten. Hela åkrar med vete och havre. Skog. Dalarna är vackert. Inget är som hemma!

På väg mot Fors.

Men det gick tungt. Och det blev tyngre.

Stannade i Djurås efter tre mil och åt en bamsig muffins med supergott kladd på. Blev räddad av en hund från en drogpåverkad man.

Muffins i Djurås.

Efter muffinsstoppet kände jag mig pigg och blev förvånad då farten faktiskt sjunkit. Den fortsatte att sjunka och jag blev bara tröttare och tröttare.

Djurmoklack.

Ska jag skylla på nått så var det värmen. Det var alldeles för varmt för en vintermänniska som jag.

Med mindre än milen kvar ringde jag maken. Jag blev så superglad då det visade sig att vi var mindre än en kilometer ifrån varandra. Han kom nämligen och mötte mig på cykel!

Det blev 52 tunga men nyttiga kilometer.

Längs Dalälven.