Kvalitetstid

Visserligen visste jag att jag hade ett tvåtimmespass framför mig, men jag ägnade ändå nästan en timme i solen på verandan på baksidan tillsammans med maken efter jobbet. Det var verklig kvalitets tid och även om det skulle betyda att jag skulle komma hem efter solens nedgång så var det värt varje lite minut. Träningen är vikig, men maken är ändå viktigast av allt. Och ibland gäller det att komma ner på jorden och inse vad som är betydelsefullt i livet och vad som kan vänta till sen.

Jag kom inte iväg förrän efter 18. Kände mig avspänd och lullade på i ett behagligt tempo. Rundan jag valt var norrut i skogen runt Amsbergs motorstadion för att sedan fortsätta över älven på järnvägsbron och hem via den gamla banvallen. Borde ta mig ungefär två timmar.

Det var varmt. Riktigt varmt, eller rättare sagt för varmt för mig i solen. Jag var tacksam när jag kom in i den svala skuggan i skogen.

Jag var också tacksam för att Coach gett mig en välmenande uppmaning, som han fick att låta som ett gott råd, om att jag skulle ta med mig något att dricka på vägen. Själv ”orkade” jag inte fixa lite saft i en flaska och tänkte strunta i det. Men man är ju en lydig adept vilket jag blev oerhört tacksam över.

Men det började att sticka som små nålar i mina skor. Först bara lite och det ignorerade jag. Jag brukar framgångsrikt ignorera allt grus i skorna. Vanligtvis så försöker jag skaka småstenar in i hålfoten där de kan ligga och skava mot sulan hur mycket de vill utan att det stör mig. Men nu blev det bara värre och värre. Tillslut stack det så mycket så jag fick kalla rysningar över hela kroppen och började till och med att frysa! Jag föll till föga och stannade. Tog av mig ena skon och synade den noga. Ingenting. Tog av mig strumpan och synade den noga. Ingenting. Synade foten noga. Ingenting. Det var inget annat att göra än att sätta på mig strumpa och sko igen. Det blev bättre, men långt ifrån bra. Ignorera. Härda ut!

Ut från motorstadion i en högerkurva kommer en bil plötsligt farande. Den åker fort. Otrevligt fort på grusvägen. Jag kniper missnöjt med munnen när den susar förbi mig och tänker några väl valda ord. Men jag hinner inte tänka tanken klart förrän det dyker upp ytterligare en bil bakom den. En bit bakom. En grå Volvo kombi som helt klart tänker försöka komma ikapp den första. Till skillnad från den första så klarar den här föraren inte riktigt av fordonet, hastigheten och underlag. I kurvan får han en sladd och kommer mot mig. Gruset sprutar. Mitt hjärta skenar. Huvudet skriker.

Bilen vrider upp igen. Sveper förbi mig där jag har fortsatt att springa i vägkanten. Som om inget hänt. Gruset lägger sig. Hjärtklappningen lägger sig dock inte. Jag vill av vägen. Snabbt. På en gång. Det kan ju komma fler galningar. Jag är glad att jag fortfarande kan springa och inte ligger blodig på vägen. ”Galning” når inte upp till det kraftuttryck jag skulle vilja använda mig av. Ibland hänger livet på en skör tråd. Jag längtar hem till maken..

Jag är lättad när jag kommer ut på stigen som går genom skogen upp mot Gimsbärke. När ljudet från motorstadion har lagt sig hör jag bara en och annan fågel kvittra till. Det är alldeles lugnt. Frid.

Resten av passet blir, tack och lov, ganska odramatiskt.

Bara dryga 500 meter hemifrån ser jag en liten gråvitt kattunge sitta och kika bakom en sopptunna. ”Heaj lilla sötnos!” säger jag med min allra fånigaste babyröst. Kattungen dyker hastigt ner bakom hjulet på tunnan bara för ett direkt dyka upp igen. Den var alldeles för nyfiken för att gömma sig. Men omedelbart igen kommer den på att det kanske kunde vara något farligt och dyker återigen ner bakom hjulet bara för att ännu en gång vara för nyfiken och sticka upp huvudet igen. ”Men va söt du är!” säger jag med ännu löjligare stämma. När den dyker ner bakom hjulet och för tredje gången direkt tittar upp igen kan jag inte annat göra än att skratta. Gott. Bara såå gullig!

Sen är jag hemma igen. Incidenten vid motorstadion ligger i färskt minne. Tänk att man ska behöva leva så farligt som löpare. Tänk att många bilister visar så liten eller noll hänsyn till andra trafikanter! Skrämmande. Tråkigt.

Jag är ändå nöjd med passet och kan glad i hågen fylla på träningsdagboken med ytterligare 25 friska kilometer.