Hönsarvsberget

Inför förra veckans backpass frågade jag Coach om vi skulle springa uppför ”Grisbacken”. Grisbacken är säkert egentligen inte värre än andra backar. Jag vet inte riktigt varför jag har denna hatkärlek till just den backen. Den börjar längst ner vid älvkanten och går sedan i ett enda segt motlut hela vägen upp till toppen av Hönsarvsberget. Först är det fin grusväg som sedan övergår till mindre fin grusväg för att sedan bli sönderkörd geggväg över rötter och hällar.

Men svaret är ”Nej!” så jag känner mig lättad. Inte för att jag inte vill springa backe när det är backpass, men just den här backen.. Nej, jag känner mig lite lättad.

Så vi tar en liten omväg upp till toppen. Via sjukhusbacken och så längs grusvägen bort till Igeltjärnen. Där ska vi ta spåret upp till Hönsarvsberget via baksidan. Men någon stig hittar vi inte. Eller vi vet inte säkert för en skogsmaskin har kört sönder marken där vi tror att stigen finns. Så vi hoppar fram och tillbaka över spåret. Ibland mitt i. Ibland på ena sidan. Ibland på den andra sidan. Och återigen blir jag bara så trött på djupa spår, sår som aldrig kommer att läka, i skogen.

Tillslut är vi faktiskt ute i terrängen och springer. Uppför ett gammalt kalhygge. Ingen stig. När det börjar luta neråt igen svänger vi in i skogen.

Det spelar inte så stor roll. Träning som träning. Stig eller ren terräng? Man får lyfta fötterna lite mer än vanligt och hålla kolla på underlaget lite bättre.

Och så kommer vi ut på stigen. Och efter inte långa stunden är vi på toppen av Hönsarvsberget. Det känns trots allt som ett behagligt sätt jämfört med grisbacken att ta sig till toppen.

Sen springer vi ner till motionscentralen. Benen är plötsligt gjorda av bly. Jag uppmuntrar mig själv med att det är det sista jag behöver klara innan vilodagen. Men i nästa lilla knicks uppåt händer samma sak igen. Blyben!

Sen sluttar vägen behagligt neråt. Jag får ändå ingen bra återhämtning.

Så när Coach muttrar att vi nog måste ha sprungit förbi stigen uppför hans ”nya” backe så tänker jag ”otur” men egentligen så menar jag ”tur!”

Jag slappnar av och börjar samla krafterna för att orka de fem kilometerna tillbaka till ”Gå!”

Då plötsligt ser jag skylten. ”Utsiktspunkt med vindskydd 0,8 kilometer!” Eller något liknande står det i alla fall. Jag ser bara 800 meter. Jamen. 800 meter klara jag väl? Eller?

Det är inte vilka ynkliga 800 meter som helst. Det är brant. Jag kollar ofta på gps:en. Men jag har bestämt mig för att springa hela vägen upp. Hela vägen upp.

En bit upp ligger en trädstam över stigen. Framför mig ser jag maken stanna upp och kliva över. Logiskt för den ligger ganska högt upp. Men jag vet att om jag stannar upp klarar jag aldrig av att börja springa igen i motlut. Så jag tar ett skutt över. Faller nästan bakåt men lyckas återfå jämvikten och springer. Springer hela vägen upp.

Flåsig. Trött. Nöjd. Vad jag inte vet är att vi faktiskt är på toppen av Hönsarvsberget igen.

Vilken backe! Vilken plåga! Vilken suverän träning!

Nästa gång tar vi tre gånger toppen!