Då och nu

Kontrasten är total.

Fast det finns likheter också. Sträckan är den samma. 800 meter. Och känslan är densamma. Det är jobbigt.

Men underlaget är helt olika. För en vecka sedan var det fin mjuk grusväg. Snäll mot fötter och knän. Igår var det hård elak asfalt.

Då var himlen alldeles azurblå. Igår var den blygrå.

Förra veckan sken en stor obarmhärtig sol. Igår regnade det.

Då höll jag på att flyta bort i svett. Hettan gjorde det nästan svårt att andas. Igår var det svårt att avgöra om jag svettades alls i regnet. Coach hade tuppskinn i vilan mellan intervallerna och såg ut att frysa.

Förra passet var jag min egen hare. Igår hade jag ett Coachpass med allt vad det innebär med pepp och mentalt stöd.

Den största skillnaden var ändå omgivningarna. Igår sprang jag fram och tillbaka hemma på gatan utanför grannarna. Förra veckan sprang jag genom ett kornfält, en skog och bortanför det hela Norska havet.

Gemensamt är ändå att det gick bra. Då och nu.