Vart tog vägen vägen?

Det var en missräkning att jag skulle träna själv. Men det var ju bra att jag inte visste det förrän jag redan var på väg. Annars hade det blivit lite tungt. Nu var jag ju ändå på väg. Liksom. Tre timmar längs vägen en söndag utan maken var inte helt lockande, men solen sken även om det blåste så det var väl ganska bra ändå. Egentid ger ju onekligen tillfälle till kontemplation.

Och en sak jag funderade över när jag trampade fram längs vägarna är det här med att hälsa. Som löpare hälsar man ju på de man möter. Som motorcyklist hälsar man. Och så vidare. Men det verkar inte riktigt tillämpas på cyklister. Varför?

Jag ska i ärlighetens namn säga att det visst är många cyklister som hejar, men långt ifrån alla. Nu har jag ju förståelse för att man faktiskt kan vara så trött så att man helt enkelt inte orkar heja tillbaka, men en liten nick kunde man väl av ren och skär artighet orka med? Nej. Icke sa Nicke. Och igår blev jag formligen omblåst av två av dessa oartiga ickenickare. De var identiskt klädda, från en klubb inte långt härifrån, och inte den minsta lilla artighet kunde jag ana. ”Förlåt då att jag ligger i vägen” eller ”Skit´it då!” Ja, strunta i det då. Kanske ska jag också lägga mig till maneren att inte heja? Och inte heja tillbaka?

Men som sagt. Solen sken och det var behagligt att cykla. Jag hade också valt en lite mindre trafikerad väg och jag njöt av att vara ute. Fokus låg helt på hög kadens och ingenting på farten. Jag är ju trots allt löpare och inte cyklist. Lite tråkigt blev det i finaste och längsta nerförsbacken när det blåste så stark motvind att jag fick trampa för att knappt rulla överhuvudtaget. Ok. Det var en överdrift. Jag erkänner. Men emellanåt tog vinden i rejält!

På väg tillbaka tog jag den gamla vägen, över Rälta, från Häradsbygden söderut. Det är en fin och böljande väg och den brukar inte ha mycket trafik. När jag nu åkte in på den stod det att genomfart var förbjuden. För motorfordon antog jag. Jag la visserligen märke till att jag inte varken mötte eller blev omkörd av en enda bil, men jag reflekterade inte över varför. Riktigt nice. Men strax innan Rälta insåg jag varför. Det fanns liksom ingen väg att köra på längre..

Vad nu då?

Vart tog vägen vägen?

Tur att man är en stark kvinna som orkar bära sin tunga cykel uppför och nerför en grusslänt och det är tur att man är smidig och kan hoppa och skutta oberört med spd-sl skor på fötterna.. ;-)

Inte direkt cykelbart med en landsvägsracer..

På vägen hem började jag få tråkigt och längta efter maken. Det var bra för då fick jag upp inte bara kadensen utan också farten. Slet hund sista timmen. Precis som det ska vara.

Och jag kunde glatt konstatera att det blev nästan tre och en halv timmes träning söndag och allt.