Tillbaka i myren

Ibland blir det av någon anledning att kännas tungt och tråkigt och lusten att träna är nere på noll. Och igår var det en sådan dag. De dagarna är det så klart extra bra att ha någon som pushar och peppar. Så gårdagens tvåtimmarspass har jag Coach att tacka för. Kanske att jag inte hade bangat ändå, men ibland vet man inte så noga. Han gav mig i varje fall ingen chans att hoppa över löpningen. Det var bara att ge sig iväg.

Jag drog iväg till Gyllbergen för lite myrlöpning. Coach drog till Mellsta för att köra klubbträningen. Vem som fick vinstlotten och vem som drog nitlotten vet jag inte så noga, men han fick inte en regndroppe på sig. Själv sprang jag en stor del av passet i strilande regn.

Men det där med regn och myrlöpning känns inte som en så dålig kombination ändå. Blir man ändå blöt upp till rumpan nerifrån spelar det inte så stor roll om man blir blöt ner till rumpan uppifrån.

Om helgens backträning, och där upprepar jag mig och skriver mer om det senare, mackan jag åt innan träningen, det myckna vattnet på myrarna eller om det bara var oinspirationen som talade och satt i benen vet jag inte, men det var ootroligt segt.

När jag under värsta, eller bästa beroende på hur man ser det, uppförskilometern i myrarna kastade en blick på hastigheten på gpsdisplayen bestämde jag mig för: 1. Inte titta mer på hastigheten. 2. Öka. För det var verkligen grymt igår. Det var som att för varje steg jag tog, myren verkligen vägrade släppa greppet om mina fötter. Ett djupt missnöjt sörplande följde i mina steg. Men jag försökte springa. Envist! Enda gångerna jag gick var när vattnet nådde mer än över knäna. Då är det svårt att springa!

Det är svårt att filosofera när det är så tunglöpt. Det blir liksom ingen avkoppling. Jag hade fullt upp med att motivera mig att ta ett endaste litet steg till. Men att inbilla sig att ett myrlöpningspass ska bli vilsamt är förstås att lura sig själv. Och vad är vitsen med tung träning om den inte är tung? Jag tröstade mig med att jag gillar tung träning. Ju tyngre desto bättre… Eller?

Omgivningarna är dock vackra. Nu känns ju vårat lilla ”fjällandskap” i det höglänta Gyllbergen ändå lite blasé efter Lovunds himmel och hav, men hemmamarker är ju hemmamarker och Gyllbergen är det bästa Borlängetrakten har att erbjuda och om sanningen ska fram brukar jag vanligtvis njuta hejdlöst däruppe. Tunglöpt eller inte.

Det blev nästan två timmars löpning. Större delen i regn, men innan jag kom tillbaka till bilen tittade solen fram om även lätt slöjad. Det blev alldeles lagomt för knotten och myggen som hotade att äta mig levande. Jag tog en snabbtvätt av skor och ben i bäcken. Sedan blev det full galopp tillbaka till bilen.