I lördags blev vi allt lite lurade igen. Av väderprognosen. För vi häckade inomhus på förmiddagen och väntade på solen. Det som kom genom molnen under eftermiddagen var dock inte sol utan regn. Och tidvis mycket regn.
Maken jagade dock ut oss. Jag var väl inte direkt överlycklig. Trots att jag inte är gjord av socker. Trösten var ändå att det var varmt ute. Jag struntade i jacka. För ska man ändå vara ute i över en timme så blir man ju genomdränkt. Jag letade på min allra bästa underställströja. En gammal kär vän. Den är fortfarande bästa plagget jag har när det gäller att värma i väta. Jag får återkomma med modellen för den som är intresserad. Men märket är Haglöfs. Tror tyvärr inte att den säljs längre. Fast då kanske det finns ännu bättre modeller!
Men när jag stod där på trappen, mer eller mindre redo att kliva ut i regnet, så kom det en rejäl åskknall. Vet inte om jag trodde att åska skulle stoppa maken, men om jag trodde det var det bara att fetglömma. Han rörde inte en min. Det gjorde dock jag. En grimas. Inte för att åska i sig stör mig, men vanligtvis brukar det regna i åskskurar. Typ ganska kraftigt.
Men nåväl. Upp på cykeln och bara kör.
Det blev tre varv på vår speciella Muskobobergsbana. Den innehåller typ allt utom asfalt. Lättcyklad grusväg, brant uppförsbacke (allt mer geggig ju fler varv vi åkte), brant och tekniskt utför, teknisk terrängcykling med stenar, rötter, gegga och rent blåbärsrisunderlag och sist men inte minst överj-lig väg med stora sprängstenar.
Men vi hade tur med vädret. För det slutade att regna ganska omgående.
Jag kom snabbt underfund med att ju högre hasighet jag kunde hålla och desto längre jag kom på den värsta sprängstensvägen desto bättre gick det. Fast man fick kämpa med att hålla sig kvar på vägen. För det hoppade och slängde fram och tillbaka. En gång fann jag mig själv liksom på tvären. Det vill säga att styret på cykeln pekade i vägens riktning men underkroppen hängde med cykeln i ett elakt kast som fick hela den bakre delen på ekipaget att peka 45 grader ut från vägens riktning. Det vill säga rakt ut i bushen. Det var bara att hålla sig i styret och trampa på!
En gång gick jag omkull. I en kort brant liten knöl full med blöta och hala rötter. Jag trillade med höften rakt över en stubbe. Ännu ett nytt blåmärke att räkna in i samlingen!
En gång i värsta nerförsbacken höll jag på att fara över styret. Tekniken är väl inte den allra bästa.
Värre var det för maken. Han hade min cykel som saknar både broms och bra däck för terrängkörning. Men är man gentleman och vill att frugan ska ha det bästa så är man! Bra för mig!
Inte alltför blöta men helt nergrusade kom vi hem.
Jag fixade cyklarna och maken fixade världens godaste pizza. Hemmagjord från början till slut. Kan man ha en bättre dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar