Lovund runt

Vi är på Lovund. En liten ö i nordnorska kustbandet. Här bor och jobbar makens dotter Elin. Jag är totalt överväldigad och fascinerad av omgivningarna. Det finns inga lyriska verb som räcker till. ”Vackert” är ett understatement. ”Sagolikt” säger inte mycket. ”Förtrollande” räcker liksom inte riktigt till. Möjligen kan ”förstummad” uttrycka något av det jag känner. För det är verkligen förtrollande sagolikt vackert. Jag kan liksom inte sluta att stirra. Hav och himmel. Frisk luft.

Det är som att jag plötsligt kan slappna av och andas. Bara vara. Fri.

Vi tar, jag, maken och Elin, en stilla promenad och tittar på Lunnefågelskolonin. Vi ser dock inte mycket av dem. Några enstaka kommer och swichar förbi oss. Vi passerar kyrkogården och stannar till. Alltid lite ledsamt. Och sedan fortsätter vi ut till Hestvika. Havet känns varmt när det rinner genom mina fingrar över min nedsträckta hand. Det luktar lite lätt av tång.

Elin och jag i Hestvika.

Det är härligt att vara här. Med Elin och Krister. Samtidigt kanske lite vemodigt. Jag låter ögonen vandra över horisonten. Traena-ön har en fantastisk profil med bara Norska havet bakom sig. Jag har vinden i ansiktet. Hjärtat krymper lite. Det är så vackert att det gör ont. Jag vänder om mig och bara tittar på Krister. Och jag ställer mig tyst frågan om jag är lycklig eller om jag är lycklig?

Här vänder Elin och maken. Själv är jag lite ambivalent. Jag vill vara med dem. Stunden är dyrbar och kommer kanske aldrig igen. Men nyfikenheten och äventyrslusten tar överhand. Jag vill längre. Jag vill se. Jag vill veta. Jag måste bara.

”Turforslag: Fotturer på Lovund. Dager: Alle dager, når det passer deg. Tidsforbruk: Variert.” Jag vill ett varv runt ön. Det står i guiden att delar av stigen är omärkt, men det spelar väl ingen roll? En stig är ju ändå en stig? ”En tur for den som liker litt klatring och utfordrende terreng.” Låter ju som ett perfekt träningspass! Let´s go!

Jag fortsätter framåt. Krister och Elin vänder tillbaka. Jag trycker igång gps:en och börjar försiktigt springa uppför den första backen. Lugnt. Det här får vara både träning och lite finlir. Rekreationsträning. Högst uppe på det första krönet vänder jag mig om. Vi vinkar åt varandra. Vandrarna åt olika håll.

Sen fortsätter jag framåt. Vänder mig inte om mer.

Ganska snart dyker jag ner i en låg björk- och snårskog. Det ser precis ut som i svenska fjällen. Det gör mig förvånad. Känns inte som att jag är ett stenkast från havet. Men det är härlig terräng. Böljar lite uppåt och neråt i korta som däljor. Jag trivs som fisken i vatten.

Jag blir ännu mer förvånad när jag en liten stund senare springer in i en låg granskog. Det ser nästan ut som skogen hemmavid. Fast lägre. En gammal urskog. Häftigt. Och jag trivs som fisken i vatten. Det enda som saknas mig är maken. Tänker att han borde ha varit med och få uppleva det här.

Sagoskogen.

Sedan som från ingenstans dyker det upp ett litet sött hus där inne i skogen. Och då hör jag Elins röst ”Akta dig för trollen!” Men här bor inga troll. Det ser däremot ut som häxans lilla stuga i ”Hans och Greta.” Jag springer rakt förbi. Men jag är nyfiken och undrar om jag verkligen måste ha så himla bråttom. Det är ju lite av en upptäckarexpedition också så jag vänder om. Springer tillbaka raka vägen fram till dörren. Lättar på haspeln och stiger in. Det är en liten raststuga. Dörren är låg. Taket är lågt. Rummen är små. Det är gulligt. Det känns verkligen som jag klivit rätt in i en saga. Frågan är vilken. Huset är tomt. Jag skriver några rader i gästboken. Suckar lite. Jag kunde gärna ha stannat. Kanske en hel natt. Filosoferat. Lyssnat till ljuden från ön. Och tystnaden. Men jag måste iväg igen.

Raststugan i skogen.

Jag springer vidare. Fötterna känns lätta. Kanske är det en förtrollad ö, en magisk stig och jag springer genom älvornas skog? Kanske att jag sprungit genom Tingelings magiska stoft och verkligen flyger fram? För jag tror!

Och så förändras naturen återigen på ett ögonblick. Jag springer ut över vindsmekta hällar och stannar förstummad och ser ut över havet. Jag sväljer ner en klump i halsen. Hur var det nu jag skrev? Förtrollande sagolikt vackert!

Traena i fjärran.

Jag följer så stigmarkeringarna neröver klipporna och tar mig på så vis förbi ett djupt hak i berget. Sedan stannar jag igen. Spanar neråt mot vattnet. Inga markeringar. Så då vänder jag blicken uppåt. Inga markeringar där heller. Men eftersom jag har bra sikt neråt och inget ser där, stigmarkeringarna har varit små orange mycket tydliga vimplar, så måste de vara uppåt. Så jag tar mig uppåt. Nu är det mer av ”lite klättring” istället för löpning. Men jag misströstar inte. Det spelar ingen roll vilket tempo jag har. Som sagt: Det här får gå på nöjeskontot. Ingen regelrätt träning. Men jag ser inga vimplar när jag når toppen av bergsknallen så jag fortsätter. Lite irrande tränger jag mig in genom snåren. Fortsätter lite snett bort från havet. Och kommer efter en liten stunds kämpande fram till en ravin. En djup ravin. Här är det inte frågan om ”lite klättring” utan här skulle det bli frågan om regelrätt klättring. Och ingen stig syns till. Så jag kämpar mig tillbaka genom snåren.

När jag kommer ut på hällarna tar jag mig ner mot havet igen. Det går inte att springa. Det är lite för brant för det. Men väl nere vid vattenkanten kan jag börja ”skutta”. Ömsom fina stenhällar blandas med stora runda stenar som jag måste ”klättra” uppför, nerför eller runtom. Variationen på den här turen är monumental. Det är spännande. Häftigt. Jag trivs som fisken i vatten.

Och jag är nyfiken på vad som väntar bakom nästa krök.

Och det är krök efter krök. Och det är den ena djupare och högre ravinen efter den andra. Ibland måste jag upp från havet. Och ta mig långt från strandkanten. Över hällar. Ibland är jag nära strandkanten. Precis i vattenlinjen och halkar fram över alger och tång. Ibland får jag irra lite uppåt och lite neråt och leta. Lite hitåt och lite ditåt. Ibland hittar jag tecken på att jag tagit samma väg som andra. Ett rep över en svår passage. Ibland kan jag springa. Ibland måste jag småklättra.

Rephjälp.

Och så börjar det regndriva.

Det är då jag börjar tänka på vägen tillbaka. Att ett ställe som var speciellt tekniskt kommer att vara grishalt när det blir vått. Att hällarna över en av kullarna kommer att vara besvärlig att inte slå omkull sig på om jag måste ta vägen tillbaka. För det kommer bara ravin på ravin. Bergsknalle efter bergsknalle. Vik in och vik ut. Men jag bannar mig själv. Varför skulle jag behöva vända? Enligt kartan och turguiden så finns det en ”väg” runt ön. Och jag kan inte gå vilse. Och det kommer inte att bli mörkt även om jag håller på hela natten. Och jag har en telefon och kan ringa maken och säga att det tar lite längre tid än jag trott. Så wått is the problem? Jag kommer att bli lite blöt, lite hungrig, lite törstig och lite trött? Jaha? Och? Näe. Jag slår tanken på reträtt ur hågen. Och jag ska glömma att erkänna och berätta om den lite smygande oron jag känner.

Jag spanar över havet och konstaterar att jag inte längre kan se Traena fyr. Alltså har jag tagit mig någonvart runt i allfall! Och jag myser lite för mig själv igen. Det är ju spännande! Och som sagt: Om man bara fortsätter framåt så kommer man ju fram! Förr eller senare! Och jag trivs som fisken i vatten.

Och jag spanar in nästa bergsformation. Härifrån måste jag återigen ta mig uppåt från vattnet. Och det betyder utsikt framåt. Men på toppen blir jag återigen lite besviken. Bakom den finns så klart – ytterligare en vik. En ravin. En bergsformation att ta sig förbi. Och hjärtat sjunker lite igen. Men hallå! ”Wått is the problem?” Jaja.

Och så ringer telefonen. Jag prasslar upp den ur plastpåsen samtidigt som jag halkar neröver mot havet genom ljung och lera. Det är maken så klart. Och hjärtat hoppar till i ett glädjeskutt. ”Det tar 5 timmar runt!” säger han och då sjunker modet lite. Jag lämnade Hestvika för cirka en och en halv timme sedan. Jag räknar bort en halvtimme mellan Hestvika och byn vilket skulle ge mig ytterligare tre timmars runthalkande på blöta standklippor!

Han har lånat en telefon för att ringa mig. Han står på en hög klippa och tittar efter mig säger han. ”Kämpa på!”

Så jag kämpar på. Att tänka på att vända när Krister väntar på mig efter vägen är ju inte att tänka på. Och oavsett hur lång tid det tar så har han ju ingen telefon jag kan ringa tillbaka på eftersom jag har hans.

Men när jag återigen kommer ner till havet och kikar runt nästa krök känns det inget vidare längre ändå. Jag ser en djup djup vik och en hög klippa bortanför den. Ja, tre timmar here I come.

Men jag har inte kommit långa biten småspringandes och hoppandes över halvstora runda stenar när jag dyker på Norska turistföreningens markeringar! Jippi! Om det finns markeringar kommer jag att kunna öka takten igen om jag slipper leta väg själv. Och inte långt därefter ser jag en figur uppe i terrängen längre inåt land. Det ser ut som Krister men det kan det väl inte vara?

Men det är det! Och han har en vattenflaska med sig. Jag dricker girigt. Nästan alltihop. Och det är inte många hundratals meter förrän vi kommer ut i byn.

Byn.

Och plötsligt är jag nöjd. Väldigt nöjd. Jag trivs som fisken i vatten. Med maken bredvid mig.

Tillbaka i huset stänger jag av gps:en på 2:04. Visserligen har jag inte mätt hela vägen. Vi gick ju till Hestvika men även om jag lägger på en halv timme, vilket känns väldigt mycket, så landar jag långt från fem timmar.

Och så tar jag en dusch när maken fixar middagen. Har jag det bra eller har jag det bra? Jag trivs som fisken i vatten.