tisdag 31 juli 2012

Lite att ta igen

Från att förra veckan ha “skolkat” från ett cykelpass och ett styrketräningspass så kändes det bra att få börja veckan med ett dubbelpass i går. Måndag och allt.

Lunchträningen på gymmet blev en lagom hård historia. Någon gång under söndagsnatten kom jag på att jag i stället för att öka vikterna på benövningarna för varje omgång skulle köra samma, men ganska tunga vikter. Med uppskruvat tempo blev det sort of hårdare än med tyngre vikter. Det var i alla fall en nyansering av min ganska enformiga träning som piffade upp passet något.

Jag körde med gott tempo hela passet och var hur som helst tvungen att öka någonstans så det fick bli lite fler armhävningar. Fast någonstans kanske man ska ge sig och inte öka? Eller? Jag har ju haft en lång sammanhängande period av styrketräning nu och med en liten ökning någonstans i programmet varje gång så börjar det bli tungt nu!

Darrig var ordet på efterföljande lunch. Hade till och med problem att hålla i kniv och gaffel och skyffla in maten i munnen. Nice. Lite nytta borde det alltså ha gjort.

Pass nummer två på schemat var landsvägscykling.

Jag antog att maken skojade då han föreslog att vi skulle äta glass och jordgubbar med chokladsås på altanen i stället för att träna. Lite skönt, även om det bara var skoj, att det var min tur att ignorera en latmask och proklamera för träningen.

Jag försökte att helt bortse från solen på verandan..

Ingen kadensmätare hade dykt upp i postlådan denna dag heller så jag fick återigen stå för kadensen och maken för hastigheten. Fast jag hade fått tillbaka lite fart under hjulen jag också och det blev finfin tid på vår dryga sexmila-bana. Trots kupering och motvind.

Det gick så bra att jag strax innan vändningen inte ens var säker på om vi haft motvind eller inte, men när jag såg flaggor stå rakt ut från sina stänger, rakt mot oss, kändes det ganska bra. Just i går var jag stark!

Och jag försökte verkligen kämpa på redan från början. Det tar mig någon kilometer att få upp kadensen men sen gned jag på. Jag försökte att inte tänka på att jag måste orka hela vägen hem. Annars gör jag ofta det. Funderingar som gör att jag alltid är starkare på slutet. Då behöver jag liksom inte hushålla mer med krafterna. Kanske att det är ett ”arv” från min tid som höghöjdsklättrare. Då kunde man inte förlita sig på funktionärer eller att man kunde ringa efter hjälp eller lifta eller nått. Då hängde ju livet, och inte bara mitt utan även klätterpartnerns liv på, att jag skulle orka hela vägen tillbaka. Men igår försökte jag att bara fokusera på en ”dragkilometer” i taget. Om inte annat skulle jag väl bara kunna ”rulla” hem.

På Lhotseväggen Nepal cirka 7300 möh med Western Cwn, Tystnadensdal, i bakgrunden. Foto: Lars Svens

Och krafterna tröt nog alldeles innan vi var hemma. Inte för att jag inte kom hem och inte för att det gick mycket långsammare. Men kämpaviljan tröt nog lite tillsammans med minskade energinivåer i kroppen. Surt sa räven. Trots en hel liten macka innan vi drog iväg! ;-)

Supernöjd med inledningen på träningsveckan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar