Mossigt

I går började dagen vid halv 6 med ett morgonpass över åkrarna. Det var längesedan jag tränade den tiden på dagen. Det var ovanligt. Lite segt. Jobbigt. Inte särskilt angenämt. Trösten var att maken var med. Men vi var nog lite trötta bägge två. Vi sprang mestadels i tystnad.

Men skillnaden är ju enorm från otaliga morgonpass jag genomfört under vintern. Nu var det fullt dagsljus.

Och efter ett morgonpass mår jag kanon.

Efter jobbet var det så dags för nästa löppass. Jag laddade på bästa sätt (?) med en halvfrusen vaniljmunk. Satt som en smäck i magen.

Tog bilen upp till Gyllbergen för lite myrlöpning. Ja, löpning och löpning. Som sagt. Det blir ju som det blir när jag stundtals tar mig fram med vatten till knäna. Myrträning kan vi säga kanske.

Och det började bra. När jag klev ur bilen slog skogens friska dofter emot mig. Jag bara stod och andades. In. Djupt. Ut. Lugnt. Aha!

Men som vanligt så blir kroppen chockad. Efter bara några meter i sankmark och dy kändes det som jag skulle få ge upp och gå tillbaka. Nu är jag ju förberedd på det. För det är likadant varje gång. Det är bara så otroligt tungt!! Men efter halvannan kilometer kommer jag liksom in i takten, i andningen, i vetskapen om att det är så det kommer att vara. Hela träningen. Och igår var det så i dryga två timmar.

Och även om det ibland inte alls känns som löpning och speciellt inte om man kikar på kilometertiderna så är det bra pulsträning, bra styrketräning, bra för smidigheten och balans och framför allt ganska kul att springa på ställen dit man normalt bara tar sig på vintrarna. Man får liksom ett annat perspektiv på landskapet när man ser på det utifrån mossarna.

När solen kikar fram och glänser i vattendropparna i gräset blir det otroligt vackert!

Det är dock svårt att hitta det där mediterande närmast frånvarande sinnesstämningen som jag annars lätt kan hamna i när jag springer länge i lagom takt. Det är helt enkelt för drygt. Jag måste liksom ”vara med” och trycka på och kämpa hela tiden.

Och jag tänker ofta på maken när jag tränar ensam. I går var det också omöjligt att låta bli när jag kom upp på höjderna mot Spånsans tv-mast. Det susade av vinden i de låga träden på myrarna. Jag stannade till. Lyssnade. Levde. Andades. Hjärtat slog. ”Jag hör röster i vinden – något stryker mot kinden – som om du var här”.

Fjortasjömossen

Här och var lyste det rött av hjortronkart. Något enda var dock alldeles guldgult och som av en händelse slank ett av dem in i min mun. Vattenskadat – ja. Men med en omissigenkännelig smak av hjortron. Gott!

Det är rätt skönt att springa myr. Man behöver inte längre fundera på att undvika dyhål och gegga. Det är bara rakt på som gäller. Ju mer desto bättre. Ju tyngre desto bättre. Ju blötare desto bättre. Och jag var som vanligt blöt upp till rumpan men med mitt nya vägval – över masten – var jag även geggig upp till knäna. Ha! Bring it on!

På väg tillbaka hade jag ork kvar att öka. Det gjorde mig lite missmodig. Det är helt uppenbarligen så att jag "fegar" och nog skulle kunna gå hårdare på redan från start. Jag behöver en hare!