Blå vägen hem

Färjan la ut från Lovunds kaj exakt enligt tidtabellen. Det var med tunga hjärtan och för min del även en tår i ögat när vi såg ön avlägsna sig allt mer. Det gröna tonade allt mer ut till blått och grått i fjärran. Att åka ifrån nära och kära betyder att lämna en liten del av sitt hjärta.

Elin, Nelson och maken.

Och så återigen på fastlandet styrde vi bilen öster- och söderut. Bort från den nordnorska kusten. Bort från havet. Bort från den öppna himlen. Och vi kastade en lång blick farväl till Lovund.

Efter att ha suttit i bilen hela dagen i går så kände jag verkligen för att ut och röra på mig idag. Att sitta stilla i mer eller mindre samma ställning timme ut och timme in kan knäcka den bästa. Det var mycket stelhet och mycket energi som ville ut.

Dock var jag inte säker på om jag skulle klara av det. Smärtan var nämligen ganska rejäl i framsidan av låren för varje steg jag tog. Nerför var en plåga. Mer om den historien senare.

Hur som helst. Regnet avbröts av solen då lunchen och träningen närmade sig. När vi sprang iväg, maken och jag, var det riktig sommarvärme och maken log belåtet och var nöjd. Jag nickade lite inställsamt och tänkte att det var alldeles för varmt för en löptur, men vågade inte säga orden. Kände att den här sommaren ska man nog inte utmana vädergudarna alltför mycket. Alternativet att springa i ösregn är föga tilltalande och att klaga på vädret ligger inte riktigt för mig. Det blir ju som det blir. Och är som det är. Och ingenting kan man göra åt det.

Löpningen idag var njutbar. Vi har inte tränat mycket tillsammans under sommaren så det var trevligt värre att vi kunde springa tillsammans idag. Och det kändes verkligen som sommar. Det är vi inte bortskämda med. Dock så kändes kroppen klumpig och trög. Löpsteget var tungt. Det blev ändå knappt tio kilometer och jag är nöjd med det.

Lovund blir mindre och mindre.