Onsdagsmara

Ja alltså! Det låter bättre i löparöron än det är. För det var en mara på mountainbike.

Jag ville fort ut i skogen. Och jag ville långt ut i skogen.

Maken var ute på egna roligheter.

Och resten av veckan har de utlovat grisväder. Det gällde att ta tillvara på soltimmarna så mycket det gick.

När man slutar halv fem och ska handla på vägen hem så försvinner tiden bara iväg. Jag ville iväg ut i solen.

Onsdagens styrketräningspass byttes alltså ut mot en skogsvända på cykeln. För övrigt världens bästa mtb. Min egna supersnygga Merida carbon race. Jag får återkomma med ett kort på underverket! Växlarna är bara så härliga när man bara kan stega igenom dem. Och trots att den inte varit flitigt använd på senare år så var jag lugn. Maken har servat den.

Så klart blev det vägen över berget. Upp upp upp och så ner ner ner.

Verkligen en helt underbar kväll i skogen. Solen värmde.

Jag hade gett maken två möjliga vägval och eftersom det gick så bra, inte så fort, men benen kändes riktigt starka i uppförsbackarna, så valde jag den längre rutten.

Men i backen på väg upp till Hålbodarna blev det superjobbigt. Sanden var blöt och sank och jag och cykeln sjönk ner rejält. Jag fick verkligen användning av den där styrkan i benen. Jag slet som ett djur och flåsade rejält. Tänkte lite förgrymmat att på det viset skulle jag aldrig få se någon björn. För lite var det allt det jag hoppades på. Att få se en nalle Brum i skogen. Men nej, inte i dag heller! :-(

Det var sen det blev ännu jobbigare. Längs stigen, eller jag vet inte ens om man kan kalla det stig, mera ett avlångt kilometerlångt sunkhål, så klev jag av cykeln vid de två största vattenpölarna. Åkte en stund och tänkte att det var lite fegt, men klokt. Det är längesedan jag cyklade tekniskt och det kändes i skuggan att det kunde hinna bli kallt innan jag var hemma igen.

Men jag blev lite djärvare och det gick bara fin fint. Ändå tills… Det inte gjorde det längre. Någon hade gått och lagt ut en massa grenar och kvistar över stigen och på en av dessa så halkade jag. Rakt ner i geggan. Halva jag blev blöt. Och ena knät fick sig en smäll. Det kände jag dock inte förrän efter en god stund. Det började svida och då kollade jag ner..

Efter det blev jag lite fegare igen. Eller förståndigare. Det handlade inte om att jag inte ville slå mig utan snarare att jag inte ville hamna i spat igen. För dyhålen var både djupa och breda. Och kalla!

På andra sidan fick jag upp farten igen. När jag kom ut på vägen vid Noraåbruk hann den stackars hunden som låg vid vägsändehuset precis upp huvudet från sovpositionen när jag blåste förbi. Stackaren! Det händer en enda sak på hela dagen och då sover han över!

På vägen tillbaka över berget hade vitsipporna redan nattat sig och dragit ihop sina fina vita blommor i väntan på ännu en dag. Men fåglarna verkade just ha vaknat till. Det var en symfoni eller snarare kackafoni av alla olika tonarter och stämmor. Fåglarna njuter verkligen av våren.

Och idag njöt jag också över att få vara ute. Solen hade redan gått ner när jag svängde in på garageuppfarten. Men vilken kväll!