tisdag 1 maj 2012

Äventyrsgruvan i Tuna Hästberg

Det har varit en dröm länge. Jag har försökt. Men modet har inte riktigt räckt till. Suget finns där alltid. Att utmana mig själv. Att ta steget och våga. Att göra fast jag är rädd. Att undertrycka ångest och en stigande panik.

Saken är den att jag inte tycker om att vara instängd. Trånga utrymmen. Hissar. Jordkällare. Skyddsrum. Ubåtar. Gruvhål.

Så när jag fick höra att Rickard på jobbet är en tvättäkta gruvnörd blev jag imponerad, nyfiken och … alldeles till mig i trasorna. Här var alltså chansen jag väntat på. Mitt framför näsan på mig.

Och Rickard tvekade inte en sekund på att ge mig chansen till att upptäcka, utforska och uppleva Gruvan på nära håll. Eller typ inifrån. Eller nerifrån.

Och maken var på.

Datumet bestämdes. Just där och då var det så långt fram så jag behövde inte mer än oroa mig lite, men tiden går som bekant och dagarna krympte. Och idag var det så dags.

I bilen på väg till Tuna-Hästberg blev det lite småprat om ditt och datt och jag försökte väl att inte fundera så mycket. Jag har verkligen sett fram emot det. Men ändå inte. Typ skräckblandad förtjusning. Tänkte väl som så att det alltid skulle gå att ta mig ur det hela på något vis när vi väl var där. För Rickard skulle ju kunna ta maken med sig så skulle jag kunna stanna ovan jord och gå och kika lite på hålen från ovan. Ur fågelperspektivet. För under himmelens blåa fäste, med solen i ansiktet och vinden i håret, i skogens närhet och med fåglarnas kvitter spelandes i öronen – ja, där trivs jag som bäst!

När det visade sig att första bilen som kom inte var Rickards – ja då drog jag lättnadens suck. Han hade nog fått förhinder och vi skulle få åka hem med oförrättat ärende och skjuta nedstigningen på en obestämd och osäker framtid.

Men nehej. Så blev det ju inte. Det var dagen ”D” eller snarare ”G” som i gruva.

Så roligt. Så spännande! Jag kunde inte vänta på att få gå ner och möta mina demoner. Och jag jagade upp mig själv. Kände hjärtat slå hårt och fort. Men ingen visade väl något vidare medlidande med mig, så jag kunde liksom inte banga heller.

Ett steg i taget. Alltid ett steg i taget. Oavsett. Och ett steg till kan man ju alltid ta.

Vi fick selar och hjälmar.

Före. Krister, Rickard och jag.

Rickard tog oss över en matta av blå- och vitsippor genom en snårskog och där öppnade sig ett mörkt hål under oss. Det såg snällt och ofarligt ut i den starka vårsolen.

Han pratade om gruvdriften som upphörde 1968. Han satt oss in i hur brytningen sett ut runt om i smågruvorna i Dalarna i begynnelse och framåt. Vi lyssnade med stor nyfikenhet och intresse - andäktigt.

Sen var det dags. Maken banade väg. Själv försökte jag med en lite nervöskiss skjuta upp det oundvikliga. Men alltså hallå. Ner till botten på det första hålet – Ormstjärtsgruvan – dit kunde jag ju enkelt ta mig utan att få panik. Det var ju en baggis. Jag såg ju himlen och träden fortfarande. Och det var ju en liten lätt ”klättring” ner. Alltså jättelätt att även ta samma väg upp igen. OM det skulle visa sig vara läskigt där nere.

Vägen ner.

Rickard började berätta och peka med sin ficklampa. Först var jag mycket uppmärksam, men när vi började röra oss inåt gången fick jag lite svårt med koncentrationen. Jag hörde mycket väl hans röst, men orden gled liksom förbi mig utan att jag förstod innehållet. De svävade upp genom gruvgången och ut i fria luften ovanför oss.

Och så fortsatte vi neråt och längre in. Jag väntade nog lite på en ångestattack. Tårar. Panik. Vände mig om och tittade en sista gång på ljuset från världen ovanför oss. Och så var vi omslutna av gruvan. Av mörkret. Av historiens vindslag. Av ekot från våra skor som skrapade mot grus och sten. Av vattnet som droppade.

Och jag förundrades. Av stenpelare och salar. Av gamla trästöttor. Av sluttande tak. Mållös över vad människan kunde och kan göra. Det såg mer ut som ett av naturens egna underverk.

Jag kunde inte för mitt liv föreställa mig hur det måste ha varit att arbeta där under jorden. Mitt i ett hav av sten, kyla och mörker. Omsluten av Gruvan. Och ändå fanns många lämningar av driften kvar.

Och Rickrads röst tonade fram bakom ljuset från hans pannlampa. Nästan sövande i mörkret men ändå så otroligt spännande. Likt en film som spelades upp på en virtuell skärm på de kalla stenväggarna längs vår väg.

Och allt var bara så fascinerande. Det var svårt att känna ängslan. Jag blev nyfiken. Ville se mer! Gruvan var fängslande. Och de stora salarna var som tagna ur Morias djupa gruvor. Jag blev bara stående med gapande mun! Helt makalöst! Storslaget!

Någon som dock inte verkade ha läst om Moria var Rickard. Några gånger tog han upp stenar och lät dem, för att demonstrera djupen i gruvan, falla mot botten med att avslutande eko som rullade runt där nere. Men jag hade kanske trots allt, blivit förvånad och livrädd, om vi hade hört ljuden från trummor långt under oss.

För varje nedstigning till nästa nivå kände jag dock ett litet styng av .. oro. Men som sagt. Nyfikenheten blev för stor. Den tog över och undertryckte alla andra känslor.

Rickard firade ner mig över ett kort hak. Och när jag klippte karbinen ur selen och vände mig om förstod jag plötsligt. Där nedanför oss låg en sjö. De hade lyst upp vattnet och det låg där alldeles blankt, stilla och orört i en smaragdgrön färg. Att säga att det var vackert räcker liksom inte. Det finns inga ord. Det var som taget ur en saga. För vackert för att vara sant. Jag stirrade storögt. Det kändes som att jag skulle kunna ha stått kvar där.

Vi fick följa med och se gamla Krongruvan. Där var det iskallt. Både bokstavligt och bildligt. Jag frös förvisso hela turen igenom, men här fick vi gå på riktig is. Rickard berättade också att man emellanåt klättrade på isen där.

Jag fick en liten annorlunda känsla inne i den äldre delen. Jag ska inte förveckla in mig på något hokus pokus utan nöjer mig med att säga att jag tog några snabba steg när jag blev efter de andra för att inte dröja kvar ensam där nere. Också har man läst ”Spöket i Annerton gruvan” eller också har man inte!

Dykplatsen badade i ljus. Det var som att kliva rakt in i ”Det stora blå!” Och jag hade inte varit förvånad om Jean-Marc Barr eller Jean Reno hade ”dykt” upp. Återigen blev jag bara så fascinerad. Jag kan förstå vad som driver dem att dyka ner i det klara vattnet. Och jag hade säkert kunna bli fast där jag också. I ett annat liv.

Dykplatsen.

Jag orkade knappt lyfta Rickards syrgastuber!

Vi fick vara med när Pirre och Alexandra förberedde sig inför sitt dyk. Det var lite spännande och nytt. Det var häftigt att se dem försvinna ner i vattnet där bara bubblorna var kvar på ytan!

Rickard följde oss till trappen. Trappen upp till ljuset! Trappen upp i dagen! Trappen upp till friheten.

Trappen upp mot solen!

Det kändes futtigt att säga ”Tack!” när vi skiljdes åt. Upplevelsen var fantastisk. Jag är så glad att han tog sig tid att guida oss.

Sedan vände Rickard tillbaka. Ner. Han skulle ner på djupen under vattenytan. Bara så coolt!

Vi tog oss åt andra hållet. Upp. Och där uppe sken solen. Det var varmt. Och jag kände mig varm. Trots att jag frös.

Tack Rickard!

4 kommentarer:

  1. Sååå häftigt! Drömmer om att få dyka där!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det såg verkligen ut som ett dykparadis! Vilket vatten!

      Radera
  2. Vilken grej! Coola ni är som utmanar er själva gång på gång!

    SvaraRadera
  3. Wow! Jag har förståelse för din rädsla att gå ner i underjorden. Det var riktigt häftigt att läsa om hur den vände till fascination när du väl klev ner där. Jag har bara varit i "turist"-gruvor och -grottor på guidade turer. Detta verkar ju vara något helt annat.

    SvaraRadera