fredag 20 april 2012

TEC - tävlingsberättelsen


Det kändes bra. Magen var lugn. Jag var lugn. Och jag hade nästan sovit bra dessutom. Jag blev väl lite förvånad över snöfallet när jag kikade ut under tidig morgontimme, men man är ju van att tävla i regn, snö, gegga, vind och andra nedbrytande faktorer. 

Startområdet. Foto: Stefan Manning.
Det man kan konstatera är ju att det är lika för alla. Och som sagt. Man är ju van att lida. 

Mindre roligt var ju att jag var i Täby för att fixa en bra 100 miles tid. Det var enda anledningen. Eller kanske att jag ville ha lite revansch från förra gången också. Jag har nämligen tävlat i TEC en gång förut. Visserligen ”bara” på halva sträckan, 50 miles, men upplevelsen var inte bra och nu skulle jag skaffa bra minnen från Täbyterrängen. 

När jag promenerade upp till start/mål-området insåg jag dock att löpplanen redan var tvungen att korrigeras. Snö, slask och halka. Hur mycket extra tid ska man kalkylera för det?

Först tänkte jag en massa negativa tankar. Och när starten blev uppskjuten två timmar hoppades jag att hela tävlingen skulle ställas in. Så vi fick åka hem och träna i stället. 

Men efter en ”second breakfast” i magen och lite vila på hotellrummet så kändes det som sagt bra. Gegga i skogen? Slask på vägen? Blöt om foten? Franska revolutionen! Dom skulle varit jävligt glada om dom varit blöta om foten!

Vi tog oss inte överdrivet lång tid i förväg till starten. Jag hann precis gå på toa, hälsa på Emelie, Maria och Kristina, roliga återseenden, innan det var dags att slänga av sig överdragskläderna och ställa sig på starten. Måste erkänna att det blev nog lite väl hastigt och lustigt där. 

Klafs klafs. Vi var i väg. 16 varv på tidernas tråkigaste bana. Det var precis så jag mindes det. Fast jag hade hört flera säga att banan var så varierad och rolig. Jag hoppades att mitt minne var omtöcknat av en dålig dag. 

Blötsnö upp över fotknölarna. Och snö som fortsatte att falla. Jag hade tätaste regnjackan på mig och räknade med att hålla mig torr. Åtminstone på överkroppen. 

Banan kändes otrevligt bekant, men ändå inte. Jag tyckte nog att snön, slasket och geggan på något vis var lite uppmuntrande. Banan verkade inte riktigt lika tråkig som jag mindes. Man var tvungen att vara med och kolla vart man satte fötterna. Jag gillar när jag måste vara en tänkande löpare. 

Men det är klart att det var sugande. Men löpningen kändes bra. Jag rullade på i ett tempo som kändes bra. Var dock osäker på i vilka backar jag skulle gå. Tänkte att om jag skulle gå i alla backar som banskissen visade skulle jag få gå mest hela tiden. Så första varvet skulle liksom få bli lite rekognosering. 

Efter lite drygt fyra kilometer kom Anna och susade förbi. Men när hon inte försvann ur min horisont kilometer efter kilometer började jag bli lite orolig. Jag fattade ju att jag sprang för fort. Anna är bättre än mig och jag borde ha tappat henne för länge sedan. Sprang jag för fort? Jag hörde en liten varningsklocka ringa avlägset. ”Ta det lugnt! Långsammare!

Kom in till varvning för snabbt. Bytte flaska med Krister och tog något lite att äta. Coach gjorde mig uppmärksam på att jag varit för snabb.

Jag hörde vad han sa. Jag höll med. Jag visste att han hade rätt. Men jag vet inte om jag inte lyssnade. Eller fattade. 

Jag rullade bara på i ett tempo som kändes ok. Bra. Aldrig jobbigt. 

Ansträngde mig för att inte ogilla banan. Och visst gjorde den ett otroligt mycket bättre intryck på mig i år. Det var mer skog. Mer terräng. Mer stig. 

Stefan fångade mig längs banan. Foto: Stefan Manning.
Och den sträckningen som jag tyckt mest illa om, var den som nästan blev bäst i år. I alla fall sedan plogbilen gjort sitt efter ett antal timmar och det blev lättsprunget. 

Och visst var banan varierad. Och inte bara i omgivningarna från bostadsområden till skogspartier utan också banans beskaffenhet. Egentligen en variation som gjorde varje varv till en ny upplevelse.  För allt som timmarna led så förändrades underlaget. Från snöslask till gegga och iskalla blöthål till ishalka på natten till plogade nästan torra asfalterade cykelvägar till frusna lerstigar och hala rötter. 

Klafs klafs. Foto: Stefan Manning
Lite förgrymmad blev jag ändå när snöfallet och regnet upphörde. För under ett antal varv därefter var det som nederbörden fortsatte när jag var inne i skogen. I vinden och plusgraderna på eftermiddagen började snön trilla ner från träden. Vi fick springa i ett bombardemang av blöta snökokor som plumsade ner runt omkring och ibland rakt över våra huvuden. Och blösnö fastnar på kläderna och biter sig igenom. Jag blev mer blöt av den snön än av det ”riktiga” snöfallet. Jag gillar INTE snö i plusgrader. 

På varv två gjorde jag upp planen för vart jag skulle gå, vart jag skulle dricka och vart jag skulle äta. Det blev med facit i handen lite för lite av allt det där. 

Jag ville verkligen göra en bra tid. Och att underlaget skulle påverka tiden negativt ville jag tydligen inte fatta. Det fick kroppen fatta åt mig. Too late om man säger så. 

Visserligen tog jag det lugnare varv två och tre men inte tillräckligt. Det kändes som att varven gick ganska snabbt. Det kändes inte som att de var på dryga milen. 

Men jag sprang och undrade vart backarna tagit vägen. Det fanns ju liksom inga?!

Och jag döpte snabbt värsta blöthålet till, ursäkta uttrycket, till ”Helveteshålet”! Det var inte bara blött utan det var geggigt också och dessutom djupt och det gick inte att komma på sidan av det. Och det var ett parti som krävde flera steg ”mitt i”. Där blev jag varv efter varv iskall om fötterna. Där räknade jag också ner. Hur många gånger till jag skulle tvingas ta mig igenom just där.

Helveteshålet. Foto: Stefan Manning
Och jag var blöt om fötterna från start till målgång. 

Möjligen att det berodde på blötan men första gången jag blev varm var efter 28 kilometer. Och det varade inte länge. Iskylan liksom strålade från fötterna upp i benen och ett tag gjorde det riktigt ont. Blev jobbigt att ignorera emellan varven.

Krister servade mig med ny flaska och ätbart vid varje varvning. Jag var inte sugen på något egentligen. Pressade i mig banan varje gång. Ute längs banan försökte jag också att äta något litet.

Hur får man 16 varv att gå? Ett knep jag försökte med var att varje varv hitta något nytt. Det är så klart lätt de första två tre varven. En häst utsnidad ur en enda stor trästock. En sädesärla som vilse sprang runt i snön. Två skrattmåsar på en brygga. Två skrattmåsar på en badbrygga som fått sällskap av två fiskmåsar.  En stor kruka med översnöade påskliljor. Och så vidare. Under natten blev det svårare för att inte säga omöjligt. Då måste man titta närmare. På de små detaljerna. När man inte som på ett varven vi sprang fick se en nyfiken räv.

Så länge jag var pigg hörde jag ”The Lion's roar”. Tänkte på Karin och påminde mig om att jag skulle, hur många veckor som helst, ha frågat henne om hon köpt skivan. ”Är den bra?

Sen började jag känna mig trött. Men det gör man ju så klart. När man sprungit mil efter mil. När vet man att man är trött på ”fel” vis? Och finns det någon som tar mig på allvar när jag säger att jag är trött? Jag klagar ju alltid på att jag är trött! Men det är jag ju också. Och nu började jag bli det. 

Efter sjätte varvet bestämde jag mig för att byta till torrt. Fick hjälp av Maria att ge, hålla, plocka av, sätta på, hålla reda på och fixa. 

Flera gånger hängde hon med vid varvningen och gav mig banan och dricka. Och sympatier och pepp. Och medömkan. I början var det bra. Jag blev glad. Men när utmattningen började sätta in blev det plötsligt jobbigt att hon brydde sig. Ja, missförstå inte. Men medlidandet blev för mycket. Tänk att Maria brydde sig om mig. Jag fick tårar i ögonen och det stockade sig i halsen. Inget man behöver för att fortsätta liksom. 

Bamsekram av Maria.
Jag fick ont i halsen också. Funderade inte mycket på det. Sjuk? Torr luft? Det spelade liksom ingen roll. Det var ju inte läge att lägga ner. 

Vid sjunde varvningen började mörkret att falla. Dags för serviceman Krister att bli pacer Krister i stället. Kändes som en lättnad. Nu började liksom en ny tideräkning. Dock blev jag inte piggare. Tvärtom. Under åttonde varvet blev jag trött på allvar. 

Jag började ju inse att tiden skulle bli längre än jag räknat med. Det började så smått gå upp för mig att jag disponerat loppet helt fel. Men fortfarande fanns ju chansen till en hyfsad tid.

Men allteftersom natten led blev varven långsammare och långsammare. Det fanns liksom ingen ork kvar. Jag svor ve och förbannelse över att jag gått ut för hårt. Vilken klassisk tabbe! Tillslut började jag tänka på vad Maria Vargen sagt åt mig. ”Lova mig att inte bryta!” Men jag hade ju inte lovat. Och jag började så smått räkna på hur lång tid det skulle ta om jag inte kunde springa mer alls. 

Jag var för trött. Att gå runt banan och sedermera gå i mål är ingen seger.  Jag bestämde mig för att bryta. 

Sedan bestämde jag mig för att inte bryta. Jag är inte den typen. Jag har aldrig brutit. Jag har kanske inte fattat att den möjligheten faktiskt finns. Eller gör den det? Hur som helst kändes det bättre. Att ha bestämt sig. Då fanns det inga sådana tankar kvar. Finns det ingen väg ut utom att ta sig i mål är det ju bara att ta sig i mål liksom. Om ni förstår. 

Efter fem varv med pacer förstod jag att något var galet. Krister var skadad. Han sa inget men vi har varit tillsammans tillräckligt länge för att jag skulle förstå ändå. ”Kliv av!”, sa jag åt honom. "Kliv av och hjälp mig från sidan i stället!"

Och sedan var jag ensam med fyra varv kvar. 

Det är ändå fantastiskt att få vara ute en hel natt och sedan möta gryningen. Det är något alldeles speciellt med det. Som när våren kommer med takdropp efter en lång och mörk vinter och fåglarna kvittrar i arla morgonstund.

När jag kom in efter 13 varv mådde jag inte bra. Då jag stod vid matbordet kände jag illamåendet komma över mig. Illamående och yrsel. Någonstans tyckte jag mig se doktor Magdalena och jag visste att jag skulle bli avplockad. Jag höll på att svimma. Fick hjälp att sätta mig på bänken och Maria serverade mig en halv våffla och Krister en mugg choklad. Yrseln blev värre. Jag kunde inte äta. Chokladen fick jag dock i mig. Frös som en hund och jag krånglade av mig jackan och på med en tröja till. Det hjälpte föga. Tvärtom. Efter att ha varit utan jackan började jag skaka, möjligen av köld men mera troligt även av något annat. Maken tvingade på mig en dunväst. Själv ville jag bara iväg igen. Men han var allvarligt oroad och följde mig ut från kontrollen. Försökte att inte vingla. Försökte att inte hyperventilera. Försökte att inte hacka tänder. Försökte att inte skaka. ”Jag mår bra! Det är lugnt!” Han var inte övertygad. Jag vet inte riktigt om jag var det heller. Jag trodde att jag var det i alllafall. Sedan var jag ensam längs banan igen. Nu gick jag mest. Jag ville verkligen inte vara ynklig. Jag ville springa. Men det gick bara inte. Försökte. Fick börja gå igen. Försökte springa igen. Orken var som borta. Puts väck. 

In vid varvningen var det samma visa igen. Jag var bara helt stelfrusen. Nu tvingade maken på mig fodrade överdragsbyxor. In med mer varm choklad och våffla med grädde. 

Försökte springa. Fick gå. Försökte springa. Fick gå. 

Men efter ett antal kilometer kändes det som att jag fick lite ork tillbaka. Och sträckningen genom skogen var trevlig. Där började jag så smått få lite fart i alla fall. Och jag blev plötsligt alldeles för varm, het, i överdragsbyxor och dunväst. 

Vid sista varvningen kändes det faktiskt mentalt bra trots allt. Tiden var förlorad för timmar sedan, men en mil till kändes ändå som en baggis. 

Var ändå tacksam när jag fick frågan om pacer. Åsa erbjöd sig att följa med mig. Jag var fortfarande inte helt närvarande i huvudet. Kände mig vimsig och yr så det kunde ändå vara bra med sällskap. Dessutom skulle det nog öka på mitt obefintliga tempo. 

Jag bad henne prata för att distrahera mig, men det blev nog jag som babblade på. 

Konstaterade efter sista järnvägsövergången att jag haft tur med tågen alla timmarna igenom. Någon gång hade det varit nära, men jag hade aldrig behövt vänta. 

Sista hundratalet meter lyckades jag få till stilen också. Rak i ryggen, in med magen, upp med knän och ”hjula” på. Plötsligt kändes löpningen bra. 

Tur att man har någon att luta sig emot efter målgång.
Jag korsade mållinjen som tvåa (efter suveränen Anna Grundahl). Det fanns ingen glädje med det. Bara ett torrt konstaterande att jag var långt ifrån nöjd med tiden. 

Här får jag andra priset av tävlingsledare Jonas Wängberg."Vart tog de där fem varven vägen som jag skulle slippa? ;-)"
24 kom i mål av de drygt 90 anmälda på 100 miles.


Stort tack till Stefan Manning som tog sig tid att fotografera efter banan och som lånat ut sina bilder. 

7 kommentarer:

  1. Vad fin du är, vilken berättelse! Och vilket spår, fy sjutton alltså... jag säger som vi gör till våra LIF-spelare (ibland), krigare!

    SvaraRadera
  2. En riktig ultraberättelse! Att springa alla 100 milesen på TEC är en plåga, ska vara en plåga och kommer varje gång vara en plåga. I år var det överjävligt men du fixade det - respekt!

    SvaraRadera
  3. man är ju van att lida - så jäkla skön inställning!
    Det var den som tog dig hela vägen trots djävulskap och helveteshål.
    Jag är tacksam att jag fick springa ett varv och dessutom det sista med dig och den där slutspurten den ska jag aldrig glömma.

    SvaraRadera
  4. Fasiken så tuffa ni är ni ultra-ultrarävar!!! Skulle lätt ha gett upp i helvetteshålet! 24 av 90 kom i mål. Du som 2:à av damerna. Skit i tiden; det är stort!!

    Och skivan är bra. Snart sönderspelad!

    SvaraRadera
  5. Tack för din berättelse! Det låter som rena plåga men ändå så önskar jag att jag kunde ha varit med. Du inspirerar verkligen!

    SvaraRadera
  6. Vilken story, bra att ha i minnet nu när jag skall ut på tredje TEC 100 miles. Njuter du av silvret forfarande?

    SvaraRadera
  7. Som jag skrev så var jag aldrig nöjd. Jag njöt inte en sekund av silvret. Jag var bara missnöjd med min insats och tiden.. L

    Lycka till på lördag. Hoppas ni får bättre väder och underlag i år!

    SvaraRadera