Somliga får aldrig nog

Det är tre kilometer uppför berget. Och inte vilka kilometer som helst. Det får TEC-banan från förra helgen att framstå som ett tillrättalagt motionsspår.

Men visst finns det likheter. Vattendroppar och snö som faller ner från träden över oss.

Men det är mycket mer snö. Och ingen som gjort något spår åt oss. Ibland är det svårt att ens veta vart stigen går. Den blöta snön ligger kvar på fötterna för varje steg och det blir lite extra vikt att släpa runt på.

Det är så mycket snö så det är omöjligt att se vart stenar och rötterna är. Vi halkar oss fram längs stigen. Jag gillar det. Man behöver inte springa och jaga tider. Det tar den tid det tar. Det blir liksom lite gratis balansträning och styrketräning för benen.

Det är också mycket blötare. Mindre gegga men mycket mer vatten i skogen. Den första vattenpölen inte långt hemifrån försöker jag, fjantigt nog, springa runt. Sedan inser jag att det är ingen idé. Det är vattenpöl på vattenpöl. Långa och djupa. Vatten över fotknölarna är nästan mer regel än undantag i dag.

Dessutom är det en hel del myrhål att ta sig fram igen.

Jag är himla glad att Krister berättade att han tänkte ta sina våtsockor. Det hade jag aldrig tänkt på. Det blir också en skillnad från förra helgen. Jag är, nu liksom då, blöt om fötterna men nu är jag varm.

Det är verkligen aprilväder. Småregnskurar avbyts av stunder då solen försiktigt kikar fram. Det är en kanondag i skogen.

Men det är tungsprunget. ”Har du dina TEC-ben på dig?” frågar maken. Jo. Det är så det känns. Tungt. Men det skulle det ha varit i vilket fall. TEC eller inte TEC. Underlaget är tuffast tänkbara.

Somliga får liksom aldrig nog.