Säter maraton är ett lopp som jag prioriterar att springa
varje år oavsett form eller träningsmängd. Jag tycker det är fantastiskt att de
orkar arrangera loppet år efter år trots att bara en handfull löpare springer
alla de 42 kilometerna.
I år var jag osäker på formen. Träningen hade gått bra och
som planerat i januari, februari och mars. Men sen fick jag problem med mina
hälsporrar vilket har gjort att långpassen har lyst med sin frånvaro i april.
För två år sedan sprang jag på strax över 3:10 i Säter och utifrån
det siktade jag i år på 3:20. (4:44 min/km) Tänkte att det inte borde vara en
omöjlighet.
Vi åkte ned till Säter för att vara där ca klockan 10 för
att hämta ut våra nummerlappar. Laila skulle springa halvan med en kompis som hon
har hjälpt med träningen i vinter. Sedan gick jag till bilen för att vila och vänta
in starten.
Vädret var lite lurigt. Det såg varmt och skönt ut men det
var ändå riktigt kallt i luften. Nu hade jag bara tagit med mig korta tajts och
t-shirt så det fanns inget att välja på. Men hade jag tagit med mig långärmad
tröja hade jag alldeles säkert tagit på mig den.
En kvart före start gick vi från bilen mot startpunkten. Jag
joggade några minuter för att hålla värmen och var på startlinjen ca fem
minuter innan startskottet. Jag hann prata lite med några kompisar och
lyckönska Laila och Ulrika innan startskottet.
Det var rätt så många som startade så det var lite trångt
första biten men det var inga problem att komma igång. Efter ca 500 meter
kollade jag på klockan. Farten kändes ganska hög och jag trodde att jag hade
startat lite för fort. Men, farten var precis den som jag skulle hålla hela
loppet. Då kändes det som om det skulle
bli en tung dag.
Normalt går första metrarna för fort och sedan får man sänka
farten för att komma in i ett behagligt tempo. Men inte idag, nu var det att
fortsätta i ett för dagen obekvämt tempo och hoppas på att det skulle släppa
längre fram.
Strax före mig hade jag två löpare som jag visste skulle
springa helan och jag tänkte haka på där. Men farten kändes för hög och jag
fick släppa några meter på dem. Sprang sedan någon kilometer med en
klubbkamrat, Björn, som skulle springa halvan. Men vid första vätskekontrollen efter
5 kilometer halkade jag efter Björn. Jag hamnade i ett litet vakuum med löpare strax
före mig men utom räckhåll och inga direkt bakom mig. Farten kändes fortfarande
otäckt obekväm trots att jag höll planerade 4:40–4:45.
Temperaturen visade sig vara perfekt för löpning. Jag tackade
mig själv för att jag hade ”tvingat” mig att springa med t-shirt istället för
långärmat underställ och linne. Det hade blivit för varmt.
Det hände sedan inget speciellt fram till Solvarbo där
halvan vänder. Men jag började möta horder av löpare och strax före vändningen
såg jag inga löpare som sprang rakt fram. Jo, en löpare fortsatte, det var en
av de två som jag såg från början. En tjej som sedermera vann damtävlingen
sprang ca 40 sekunder före mig. Mannen (den andra av de två) måste ha stannat
någonstans för han såg jag ungefär lika långt bakom mig.
Nu när vi kom ut från den skyddande skogen runt Solvarbo
gjorde jag upptäckten att det var blåsigt, riktigt blåsigt ute på åkrarna mot
Gustafs och vidare mot Torsång där min vändning skulle vara. Som tur var så var
det mest sidvind och bara ibland motvind. Men då var det kämpigt och omöjligt att
hålla ”rätt” fart.
Avståndet till löparna framåt och bakåt var detsamma
kilometer efter kilometer. När jag började närma mig vändningen mötte jag
ledarbilen med två löpare som sprang sida vid sida pratandes med varandra! Det
såg ut som om de var ute på ett träningspass samtidigt som jag drygt två
kilometer bakom sprang för fullt. Sedan mötte jag fler och fler löpare.
Tydligen var det några fler än jag som hade valt hela distansen idag.
Tidigare år som jag har sprungit i Säter har jag lyckats öka
farten lite efter vänding och hoppades på något likande i år. Men tyvärr, i år
fanns inget att ta fram. Tillbaka uppför mot Naglarby i en kraftig motvind tog
de sista krafterna slut och sedan var det en kamp resten av vägen till Säter.
Frånvaron av långpass började även märkas i benen och jag blev stummare och
stummare. Kilometertiderna låg nu hela tiden på någon sekund över 5 minuter per
kilometer och det var absolut max vad jag förmådde.
Hur som, jag kom i mål lite över 3:24, jag tappade 5 minuter
på andra halvan vilket normalt är för mycket men idag fick det vara godkänt.
Jag kämpade hela vägen och gav aldrig upp för smärtan eller tröttheten. Det är
den känslan jag får ta med mig.
Men helt klart är jag oroad över att det bara är fem veckor
till Comrades och dess 90 kilometer, i år är det även ett ”nedförsår” vilket
betyder att benen borde vara fräscha de sista milen i nedförsbacken.
Det är hög tid att försöka ta tag i det där med långpass på
de närmaste två-tre helgerna!
Starkt jobbat tycker jag när det är så tungt från början, påminner om min känsla i Boston i år. Ibland får jag för mig att ni ultralöpare "snyter ur er" en marathondistans som ingenting men inser att det kan vara långt även för er. Lycka till på Comrades!
SvaraRaderaEn mara kan vara en riktig mara ibland! Tack för lyckönskningen. :-)
SvaraRadera