Det här inlägget borde ha hetat ”Vitsippan ute i backarna
står”, men så blev det inte. Av förklarliga skäl.
För att göra en kort historia lång.
Vi gav oss iväg kanske lite modstulna då ett välkänt
institut lovat regn. Regn hela dagen. Och det var ju lockande att stanna inne
vid datorn för att följa våra hjältar eller kanske jag ska skriva hjältinnor. För
den som undgått det så springer nämligen Kerstin R, Kajsa B, Mona H och Jonas B
VM 100 kilometer i Italien idag. Spännande var det. Från början till slut.
Maken bestämde oss för att springa ”Järnvägsbrorundan”. En
mycket fin runda längs älven mellan Färjenäs och Solbacka. En kort bit längs
riksvägen och sedan över järnvägsbron i Duvnäs för att sedan ta sig hemåt via Lennheden
och Pusselbo via en mängd variationer av vägval.
Det var perfekt väder. Sju grader och inte alltför blåsigt.
Och löpningen gick bra. Kändes bra. Tanken for genom mitt
huvud att det var synd att jag inte kände mig så här pigg förra helgen, men nu
är det väl dags att släppa TEC och springa vidare?!
Längs riksvägen var det som vanligt inte något vidare att
springa. Vissa bilar verkar inte vara utrustade med ratt. Eller åtminstone verkar
inte förarna veta hur man använder dem.
Ja, det var trevligt ända tills.. Hundarna!
Och jag vill bara, för de som inte vet det, upplysa om att
jag är djurvän. Jag tycker mycket om djur. Speciellt katter. Men också hundar.
Genom åren har det funnits hundar som kommit mitt hjärta mycket nära.
MEN!
Vi fick två små gråa pudlar efter oss som förföljde oss från
sin gård där husse och matte stod och hejade glatt på oss. Hundarna hoppade och
skällde och hängde med oss. Varken jag eller maken tog någon större notis om dem.
Jag själv tänkte väl att de skulle stanna när de jagat iväg oss en bit och nöja
sig med det. Det gjorde de inte!
Plötsligt studsade den ena lilla hunden fram och bet till
mig i vänster knä. Och då blev jag arg. Det jag kanske blev mest arg på var väl
att ägarna inte brydde sig särskilt mycket. Matte sprang förvisso efter och
försökte, utan framgång, att fånga den ena men faktum kvarstår att jag blev
biten.
Jag hade ingen lust att bli biten en gång till så jag tänkte
(väl inte alls) att anfall är bästa försvar, så jag morrade så högt jag kunde
och stampade mot de små gråa tussarna. De höll sig undan, men gav sig inte,
förrän jag verkligen jagade bort den
ena. Maken motade betydligt lugnare undan den andra.
Lugnade ner mig ganska snart ändå. Shit happens eller vad
säger man.
Inte långt därefter fick vi se vitsippor. Inte bara en eller
två. Utan hela slänter med bara vitsippor. Så vita! Så fina! Så späda! Och så
fulla av löften om en annalkande sommar! :-D
Det var, hundbiten eller inte, en fin löptur. Och det kändes
bara bra att springa.
Att man sen fick läsa om de fantastiska resultaten som
Kajsa, Kerstin och Jonas har gjort, gjorde ju inte saken sämre. Man kan inte
annat än vara grymt imponerad!
men usch! Pratade du med ägaren sen och sa att du blev biten?
SvaraRaderaNä, hundar som är lösa eller ej kontrollerade är inte alls roligt. Vi stötte på en stor schnauzer som var lös för en timme sen. Den kom i full fart emot oss och skällde rätt rejält. Varpå ägaren ropade 300m bort "Hunden är inte farlig, den låter bara"
SvaraRaderaFör mig gick de bra, men mig medlöpare är jätterädd och började viffta och de gillade hunden. Han sprang runt och skällde kring oss ett bra tag.
*ogilla*
Liker ikke løse hunder utendørs... Uansett!!
SvaraRaderaLøper selv tur med juniors lille hund - men i bånd.
Du skriver ikke noe om sår, så forhåpentligvis slapp du med skrekken.
Og... gratulerer med to fantastiske svenske medaljer i VM100.