Vårtecken

Jag hade en riktigt dålig start på dagen idag. Det var en sådan där dag när jag hade energi och lust att pyssla i huset. Som vanliga människor. Därför var inspirationen och motivationen för att springa, långt ifrån på topp om jag säger så.

Återigen blev det ett bevis på hur otroligt nyttigt det är att ha en make, partner, sambo som stöder en i det man vill göra. För plötsligt när jag försökte förtränga att klockan tickade och det var dags för länge sedan att ge sig iväg ut på löpträning och jag fortsatte med allt annat, så kommer maken och säger ”Jag ska ut och springa. Ska du med?” Jag blev förvånad eftersom jag räknat med att få springa ensam. Och plötsligt fanns ingen tid längre att dra sig för träningen. Det var bara att slänga på sig löpstassen och skorna.

Jag var ganska lustlös och lite smågrumsig när vi väl kom ut. Men maken peppade mig kilometer efter kilometer tills jag faktiskt blev både glad och pigg.

Vi mötte Anita som kom ångande på vägen mot oss. ”Fick inte ni nog igår?” Maken som egentligen skulle vila idag svarade ”Jo!” och jag som inte ville ut alls idag svarade ”Nej!” Blev det inte lite fel där?

Vi såg kanadagäss som kom flygande i rote och på en åker igår såg vi en massa svanar och gäss. Det är ju ett tvärsäkert vårtecken.

Ett annat minst lika säkert tecken var lärkan som drillade över åkrarna. Underbart! Det lät otroligt vacker! Och det var värt varje meter vi tagit och lite mer ändå. Fattar ni? Lärkan?!

Som grädde på moset lättade molnen och vi fick en skymt av solen. Yes!

Det blev halvmara innan vi var hemma.

Tur för maken var hans träning klar för dagen. Otur för mig hade jag halva passet kvar.

Maken fixade lite mat åt mig och sedan klev jag upp på bandet.

Det gick lätt. Det gick tungt. Och det gick lite lättare.

Men jisses vad tråkigt det var!

Det blev en halvmara innan jag stängde av och var klar.

Stel. Nöjd. Otroligt nöjd faktiskt. Med dagens träning. Med helgens träning. Med veckans träning.

Snipp snapp snut. Och så var den helgen slut.