Tiden går fort på morgonen

Hur lyckas man med att gå upp klockan 5 och ändå inte vara på jobbet förrän klockan 8? Det är inte särskilt svårt kan jag meddela. Lite ditt och lite datt och lite träning så rinner tiden iväg.

Vid halv 7 hankar jag mig uppför trappen till gymmet. Benen är sega och jag hoppas att det beror på gårdagens intervallträning. Inte för att det gör något att det är tungt. Jag kommer att köra igenom hela styrketränings- och stretchprogrammet. Det finns inget som kan hindra mig. Det får ta den tid det tar. Och med den inställningen känns det bra för det går liksom inte att slippa undan och jag behöver inte fundera ut någon ”flyktplan”.

Det är tyst i gymmet när jag kliver in och för ett kort lyckligt ögonblick tror jag att jag är ensam. Men det är en kvinna där och kör, men hon svarar inte ens på mitt ”hej” så det är väl nästan som att vara ensam. Hon stannar heller inte länge och då sätter jag på radion. Rattar in radio Dalarna. Jag vill inte höra en massa snack på mornarna!

Det går ändå bättre än jag trodde att det skulle. Lite segt ja, men inte så att jag inte orkar. Kanske snart dags att öka på vikterna igen?

Stretchen känns också bra. Det räckte med två gånger för att jaga bort stelheten i musklerna som jag mer eller mindre medvetet dragit på mig genom att försumma allt annat än löpning i två veckors tid. Men precis som i måndags är jag noggrann och låter det ta lite tid.

Känner mig på ett vis piggare efter träningen. Kanske inte i kroppen då men väl i knoppen. Ler mot mig själv i spegeln och där i min ensamhet tar jag till och med, :$ , några ”moves” till grabbarna i EMD:s skönsång. Mår jag bra eller mår jag bra?