Snöyra

När klockan ringer vid 5 är det för sent att ångra att jag gick och la mig sent, för sent, i går kväll. Jag är trött och skulle föredra att sova vidare, men träningsschemat, och förövrigt också resten av livet, just den här veckan tillåter inga flyttade träningspass. Det finns helt enkelt inte utrymme för modifieringar. Det är knökfullt. Ska jag hinna med allt så är det bara att köra hårt och jag tänker inte på några villkor förstöra veckans planering redan innan den ens hunnit börja.

Kikar på termometern och sedan ut genom fönstret. Det ser ut att regna. För att vara säker gluttar jag på dörren och sticker försiktigt ut ett sömndrucket huvud. Det snöar. Och det blåser. Det yr rakt i mitt ansikte och in genom dörrspringan. Jag drar snabbt igen dörren.

Det blir inte bara vintertighs, vantar och mössa. Jag plockar fram ullbuffen, dubbla tröjor och varmaste skorna också.

Vinden viner i träden. Snön tycks komma inte bara uppifrån utan från alla sidor OCH nerifrån samtidigt. Nere mellan höghusen på Mångatan tar vinden verklig i med full styrka och den liksom ylar som i raseri. Det låter konstigt men jag njuter. Jag drar ner mössan och upp buffen och får lite skydd för snön. Jag lever. Det är känsla!

Jag möter en yngre man som är klädd i svarta byxor, svart jacka och hans ansikte är djupt indraget i huvan. Han tycks inte vilja bli sedd där inne i sin lilla trygga värld. Själv har jag gjort tvärtom nu när jag vet att jag delvis kommer att springa längs bilvägar. Jag har breda reflexer på benen, neonfärgad jacka och reflexväst utanpå det.

Jag möter en otroligt söt misse. Jag pratar lite med den, men stannar inte. Den vänder sig om efter mig och lyfter svansen högt och vinklar den yttersta svanstippen framåt. ”Stanna och gosa lite!” tycks den uppmana mig. Men det är inte läge att stanna på en morgonrunda. Jag är på väg hem. Duschen väntar. Frukosten hägrar för nu kurrar det rejält i magen. Och sen är det full rulle till jobbet. Dessutom skulle jag bli kall ganska omgående. Vinden jobbar på mig. Den vill åt värmen innanför kläderna. Och att stanna till bara en liten stund vet jag av erfarenhet att det kan bli svårt. Vill alltid ”lite till!”

Gatlamporna släcks. Det är en underbar tid på dygnet att få vara ute i gryningstimmen. När ljuset och hopp om livet kommer tillbaka. Och en vårmorgon är svårslaget. För även i snöyran märks våren. Inne i vattenparken kväker redan gräsänderna. Och fåglarna, trots vinden, sjunger som besatta. Till och med koltrasten sjunger i snåret.

När jag springer runt Norra kyrkogården söker jag efter rododendronbusken med blicken. Den som ligger nästan mitt längs muren. Jag ser minnesbilder som likt en film spelas upp för min inre syn. Minnen som jagar mig. ”They haunt me like a curse.” Jag hinner ända till ”Skansen” innan jag kan släppa tankarna.

När jag spanar upp mot himlavalvet ser jag att molnen är tunna. I norr kikar ett litet blått hål fram i molnen. Det kommer att klarna upp till en vacker, men blåsig, dag.

Och träningsdagboken är inte längre tom. Trots att det är måndag. Och trots att klockan inte är i stort sett mer än 6.