söndag 26 februari 2012

Transgrancanaria 2011 - del 4

Mot oväntade höjder

På väg ner har jag svårt, trots trösten att vi nu passerat banans högsta punkt, att stå emot smärtan i foten. Jag tvingas till att svälja ytterligare smärtstillande medicin. Under tiden läser Krister in sig på höjdkurvorna och vi vet nu att vi ”bara” har två lite längre stigningar kvar.

Men efter att ha sprungit neråt i bara en kort stund vänder banan uppåt. Och fortsätter uppåt. I små vågformationer höjer sig terrängen sakta men säkert under oss. På ett ställe är det så brant att man satt upp ett fast rep som vi får klättra uppför. Vi stannar och läser elevationskartan igen. Återigen tvingas vi inse att det helt enkelt är fel! Vi är nu högre än Roque Nublo. Har vi gått fel? Kommit av banan? Vi förstår ingenting. Har man ändrat banan utan att informera de tävlande? Vi är helt förvirrade och desillusionerade. Det är så totalt mentalt nerbrytande att det är svårt att motivera sig att överhuvudtaget fortsätta. Från att ha varit lyckliga för att de mesta stigningarna var bakom oss så är vi nu olyckligt omedvetna om fortsättningen. Vi har med andra ord inte en susning om hur mycket och hur länge till vi ska fortsätta uppåt. Och eftersom inte ens gps:ens längd har stämt med arrangörens distanser till kontrollerna kan vi inte ens lita på den. Vem kan jag tro på när allt är så här?

Vi hinner misströsta allt mer, för motluten tycks aldrig ha ett slut. Tillslut ser vi, på inte alltför långt avstånd, den stora pingisbollsradarn som är på toppen av Pico de Las Nieves, Gran Canarias högsta punkt. Så klart är vi på väg dit, men det är snopet. Vi skulle ju inte dit! Det har jag läst! Vi är lurade. Det var två extra timmars uppförsbackar! Den psykologiska effekten detta faktum haft på oss är inte lätt att beskriva. Den har haft långt värre konsekvenser för mig än både distans, tid och smärta. Jag ska tänka på det tills nästa tävling. Inga fler överraskningar för mig tack! Det får bli som till Swiss alpine maraton där jag memorerade varenda sten längs hela banan. Åtminstone varje motbacke!

Sen tar det oss 20 minuter ner till kontrollen. Garañón. 81 kilometer. Känns som himmelriket på jorden. Vi mottas som kungar. Aldrig har jag fått bättre eller vänligare service vid någon tävling någonstans. Eller är jag bara trött? Lättad?

Jag slår mig tacksamt ner på en stol längst in i tältet. Äter en portion pasta med köttfärssås. Jättegod! Jag tar också girigt för mig av ostbitarna. Kittlar dödsskönt i kistan! Det enda som är lite tråkigt är att det inte finns varm choklad att dricka, så det blir kall cola i stället.

Vi tackar för oss och drar vidare mot målet i ett fjärran Las Palmas. Pannlamporna är laddade med nya fräscha batterier och förutom att jag fryser som en hund igen så leker livet. Vi har, måste motvilligt och lite pinsamt erkännas, återigen spanat in elevationsskissen. Vi ska nu neråt och det känns otroligt lättsamt att vi äntligen ska få lite mer lättlöpt terräng. Nu ska vi äntligen kunna börja rulla på i något högre tempo i alla fall.

Behöver jag säga vad som väntar? Sinnestämningen har nog redan passerat både förvåning, fnitter, ilska, hysteri och uppgivenhet. Det som dock får uppförsbackarna att verka som ett mindre problem är Kristers hälar. Nu blir det hans tur att knapra tabletter. Vi är allt ett bra luggslitet par! Fast jag ska inte klaga längre på min fot. Smärtan har klingat av allt mer och det hugger bara till lite ibland. Så när det efter ytterligare tre rejäla ”kullar” planar ut och faktiskt så smått börjar luta lite neråt ganska löpvänligt, kan vi börja springa på i något slags tempo. Vi löper också om en engelsman som klagar på sin ena hälsena och så ett spanskt par som hejar glatt och lämnar oss fri väg. Det känns hyfsat bra och jag kan intressera mig för omgivningen igen. Vakna upp. Titta nyfiket om det finns något spännande eller annorlunda att upptäcka. Nu börjar jag att titta på klockan och fundera på målgång. Det är mindre än en mara kvar!

Mörkret faller och vi kommer så småningom ut på en asfaltsväg igen. Vi möter en bil som stannar upp och en man springer fram mot oss. ”Next control at Teror in two kilometers” säger han. Jag ber honom upprepa och frågar speciellt om kontrollen är om två kilometer. ”Yes!” Svaret går inte att missuppfatta. Vi får mat och vätska vid kontrollen upplyser han oss om. Jag blir jätteglad och positivt överraskad. Det lyfter verkligen humöret till nya höjder. Samtidigt är vi lite luttrade nu och jag vill inte ta ut något förrän jag ser det. Men det känns verkligen bra. Vi springer med glada och uppiggade steg ner genom byn vi kommit till. Men efter cirka en och en halv kilometer svänger banmarkeringarna tvärt ner från vägen och vi får följa en stig i en brant slänt neråt. Det går lätt och fort. Kanske för fort. Vi lämnar byn bakom oss. Men han sa ju två kilometer? Vi fortsätter att springa. Det finns ingen tid att förlora, men vi frågor oss VART kontrollen tog vägen. Vart tog Teror vägen? Något är galet! Igen! Krister propsar på att vi måste gå upp till byn igen och leta på kontrollen eftersom vi uppenbarligen har missat den. Jag å andra sidan vill absolut inte gå en meter extra uppför. Jag vill bara till mål. Och jag vill inte bli omsprungen när vi fått kämpa så hårt för varje kilometer. Men saken är ju den att man blir diskad om man missar en kontroll eller avviker för mycket från banan. Så vad gör vi? Mål är ju inget värt om man blir diskad! Under otroligt mycket gnäll, knorr och skäll och hela repertoaren av besvikelse och trötthet från min sida så ger jag mig motvilligt och vänder tillbaka uppför backen. Jag vet ju att Krister har rätt. Jag vet också att det inte är rätt att låta trötthet komma ut som missriktad irritation men det blir bara fel innan jag hunnit tänka. Eller vad då tänka? Som om jag ens hade kunnat göra det om jag fått tid på mig! Jag behöver sova för att fåren ska kunna stanna i hagen. För att jag ska säga rätt saker och kunna ta rätt beslut. Just nu är det bara reptilhjärnan som är med i matchen.

Vi traskar något oinspirerade uppåt igen längs stigen. Men vi hinner inte lågt förrän vi möter tre spanjorer som kommer i gott tempo med sina pannlampor fladdrande nerför sluttningen. De stannar hastigt till. På bruten engelska berättar de att de fått samma besked som vi. ”Two kilometers to the food- and waterstation!” Men inte heller de har sett röken av någon kontroll. De fortsätter och försvinner nästan omedelbart i mörkret framför oss. Vi följer i deras spår. Och kilometer läggs till kilometer och ingen kontroll. Missmodet växer igen. Vi kommer in i ytterligare ett samhälle men fortfarande ingen kontroll. Och sen börjar det regna igen. En av oss blir nog mer missmodig än den andra. En av oss har nämligen slängt sin regnponcho i en soptunna vid en bar när solen stod som högst på en molnfri himmel. Dags att vara efterklok? Hade det gjort ont att släpa på den ett tag till? Hur roligt och framför allt hur smart är det att bli genomblöt och därmed nerkyld när man varit i gång så länge som vi? Och dessutom har en bra bit kvar till mål?

Tiden blir verkligen relativ och jag blir återigen sovtrött. Meter efter meter rullar fram under våra skosulor och allt blir bara som ett svart hål. Och sen när vi väntat ur och i alla fall jag nästan börjat vänta på nästnästa kontroll, om vi nu missat den första, kommer vi fram på torget i Teror. Det smattrar rejält på tältduken av stora tunga regndroppar vid kontrollen och det är trångt av servicepersonal i tältet. Det är så trångt att man nästan får be om ursäkt och tränga sig fram för att komma åt och ta för sig av det som serveras. Det känns inte välkomnande och inte heller särskilt upplyftande och jag vill bara vidare. Tillbaka ut i regnet fast jag fryser igen. Jag har börjat få målvittring. Nu är det verkligen bara 23 kilometer kvar. 16 till nästa kontroll.

1 kommentar:

  1. Du är så häftig som tar dig an sådana här äventyr och upplevelser!!!

    SvaraRadera