Ett rum med utsikt

Det blir inte alltid som man tror. Och i går kväll trodde jag verkligen inte att jag skulle vilja träna. Gjorde allt och lite till och sköt löppasset framför mig. Tills det faktiskt inte gick att vänta längre. Det finns liksom inget ”har inte tid” eller ”hinner inte” i min värld när det gäller träning. Träningen går före det mest .. för det mesta. Dock inte en regel utan undantag.

Men jag blev glatt överraskad. ”Valfri träning på löpbandet” stod det på schemat. Så jag körde ett avslappnat pass i ett på gränsen till obekvämt tempo. Med blandad musik. Ni skulle inte tro mig om jag skrev att det var allt mellan Scooter och Jussi Björling eller skulle ni? Och träningen var rolig. Det var plötsligt hur kul som helst att springa igen. Skulle ha kunnat hålla på betydligt längre. Och det får jag ju som sagt. Snart. Nu är det bara FEM dagar kvar till Bislett!

Någon som undrar över utsikten från vårat löpband?